Vid sidan av José Saramago har Antonio Lobo Antunes länge varit Portugals store författare och enligt många en given nobelpriskandidat. Antunes är ingen så kallad lätt författare utan experimenterar gärna med prosan. Hans trettonde bok på svenska, Legio är mitt namn, är inget undantag. Stundtals får jag hålla fast mig i köksbordet för att hänga med i svängarna.
Romanens geografiska centrum är förorten Första maj i huvudstaden Lissabons norra utkant. Där sprider ett kriminellt ungdomsgäng skräck med stölder, rån och grovt våldsamt beteende. Gänget består av åtta pojkar mellan tolv och nitton år, och flertalet av dem är svarta eller mulatter.
Polisledningen i staden föreslår en dag att den snart pensionsmässiga polisen Gusmao bosätter sig i förorten för att på så vis få fram uppgifter om gängets förehavanden, som i förlängningen ska leda till att de ska kunna gripas och ställas inför rättvisans skrank.
Den livströtte Gusmao gör som vanligt vad de överordnade vill, trots att han innerst inne förstår att placeringen i Första maj är en sorts avstjälpningsplats för de som anses gjort sitt inom yrket.
Gusmao är huvudberättare i romanen, vars titel springer ur Bibeln och Jesus möte med en man som svarade att hans namn var Legio "för att många demoner hade farit in i honom".
Berättelsens otaliga fragmentariska stickspår gör att det kräver sin läsare att hänga med. Till det bidrar inte minst Antunes vilja att skriva som människor talar, med uppbrutna meningar och ständiga avbrott. Det är lite jobbigt, men samtidigt finns det ett sug i texten som gör att jag vill hänga på.
Legio är mitt namn är ett pussel med små, små bitar av vitt skilda beståndsdelar. Ändå har bitarna också mycket gemensamt. Att läsa Antonio Lobo Antunes är att ge sig in i en annan värld, som förstås ändå är densamma som finns runt husknuten.
Den aktuella romanen är inte hans främsta. Ändå måste sägas att som stämningsskapare torde Antunes ha få övermän bland dagens romanförfattare.