- Vi vill inte bara vara en internationell filmfestival utan också fungera som en mötesplats för olika etniska grupper, säger festivalgeneralen Andrej Golovnev, själv erfaren filmare och forskare.
På festivalen i Uralhuvudstaden har man under veckan kunnat se ett trettiotal filmer om bland annat sibiriskt pimpelfiske, medicinmän från Filippinerna och Kamerun, en svensk bloggare och ryska gästarbetare i Polen.
Att dra gränser mellan dokumentärfilm och antropologisk film är inte lätt, men Andrej tycker ändå att det går.
- Dokumentärfilmare kan vara väldigt personliga och behöver inte knyta an till någon definierad verklighet, medan en antropologisk filmare alltid utgår från människorna och den mänskliga dimensionen, det handlar om en undersökning eller forskning om människan. Formmässigt kan filmerna röra sig mellan konst och vetenskap.
Själv har Golovnev sedan 1990-talet tillbringat långa perioder bland de renskötande nenetserna ute på den nordryska tundran.
- Deras frihetskänsla, överlevnadsförmåga och autonomi är beundransvärd. De lever helt nomadiserande, och deras resande kultur passar filmmediet alldeles perfekt, menar Andrej. Det är hela tiden frågan om rörelse, liksom filmmediet i sig.
Den mest kända nordliga utbildningen i ämnet finns vid universitet i Tromsö, där under namnet Visuella kulturstudier. I begreppet ryms film, foto, ljudupptagningar och andra nya medier. Man lägger stor vikt vid att filmskapandet sker i nära samarbete med de medverkande, att studenter och exempelvis nordnorska fiskare lär av varandra, att mötet innebär att fiskaren får ett perspektiv på sitt yrke och sitt liv, och att studenterna samtidigt lär sig av fiskarens erfarenheter.
Antropologiska filmer har, i likhet med dokumentärer och kortfilmer, svårt att nå ut till en större publik.
- Problemet är att få in filmerna på de nationella tv-kanalerna, menar Gadi Castel, israelisk filmare på festivalen i Jekaterinburg. Många av de så kallade dokumentärerna som visas är i stället ytliga kommersiella produkter, ibland rena freak shows där underligheter visas upp.
Antropologisk film kan förstås handla om fjärran kulturer, gamla ritualer och sedvänjor. Men allt oftare görs idag också filmer om skateåkare, rappare och andra ungdomskulturer. Den holländska Chicago Block, stories from the elevator t. ex. handlar om folk av 39 olika nationaliteter som bor i ett 26-vånings hyreshus i utkanten av Antwerpen. De träffas i hissen och vi får också följa med en del av dem in i deras lägenheter. Afrikaner, thailändare och fattiga holländare ger en helt annan, och många gånger mer positiv bild än den gängse av livet i det ökända "Chicago Block".
Filmen Book of Miri är gjord av den danska filmaren Katrine Philip. I en förort till Linköping bor Miri, en ung svensk kvinna adopterad från Korea. Hennes arbete som biblioteksassistent är enahanda och händelselöst. Hennes liv försiggår nästan helt ute på nätet där hon på sin blogg visar upp sig i olika skepnader, i utmanande kläder och situationer. Läsare av hennes blogg skriver kommentarer, men annars har Miri har knappt någon kontakt med andra än med sina två katter.
Skildringar av livet i Ryssland förekom i några av festivalens filmer. Främst handlade de om ritualer och legender från den allt tommare landsbygden. En målande bild av dagens Jekaterinburg gav mig istället en taxichaufför och elitboxare i en närmst ändlös trafikstockning i centrala staden. Den detaljerade beskrivningen av hans mors situation som fattigpensionär och vad den vertikala maktstruktur som Putin införde har medfört i form av korruption och utnämnandet av värdelösa guvernörer, var mycket målande, full av bilder.