Hans Gunnarsson slog igenom direkt som novellist när han debuterade 1996 och har genom åren fått mycket beröm för sina prosaböcker och filmmanus. Men Försmådd, hans femte roman, påminner en del om radioteater.
Tilltalet är alltså direkt och närmast muntligt. Det är Ingvar, en historielärare nära pensionen, som berättar vad som hände när han började uppvakta Stina, skolans rektor, han vill förklara och försvara sig. Denne Ingvar har inga höga tankar om eleverna, kollegerna, den svenska skolan, samtalen i lärarrummet eller det samhälle han lever i.
Han är egentligen en rätt medioker figur men tror sig vara en lärdomsbjässe. Varje gång Ingvar trampar över till Stina är han lika ovälkommen, men han gör sig döv och blind för hennes kallsinne. Han vill höra vad hon tycker om en essä han skrivit och hänvisar gärna till de tunga tyskar han just läser. Han blir emellanåt rätt karikatyrartad.
Så upptäcker han en dag att rektorn har erotiska preferenser av ett slag som chockerar honom och det vänder upp och ner på hans tillvaro.
Det är en rätt obehaglig bok, mest för att Ingvar själv är en rätt obehaglig person. Han är en brinnande antinazist men har samtidigt klart fascistoida drag själv.
Hans snälle granne antyder milt att han har spritproblem men det finns också annat i hans förflutna som han förtränger.
Romanen handlar om en djupt ensam människa, försmådd av nästan alla. Det är väl också ensamheten som gjort honom så osympatisk och förvridit hans verklighetsuppfattning. Hur han nu har hamnat där. Han ger oss inga besked på den punkten.
Gunnarsson har kvar sitt gehör för röster och sin säkra blick för människor men Försmådd känns ändå som en mellanbok.