Såg ni det förresten, att Operan i Stockholm anställer en husfilosof. Vilken härlig grej! Han heter Karim Jebari och ska tydligen piska på institutionen. Ingjuta mod. Få konstnärerna att driva teser. Utsätta själva idén för prövning.
Och det är inga lätta frågor han tänker sätta fyr på. Död, vänskap och kärlek.
Som i exempelvis Wagners Tristan och Isolde, paret som älskar varandra så mycket att deras kärlek inte får plats i den här världen.
Enda sättet för dem att uppnå kärlekens höjder är således att dö. En drastisk men intressant idé att utforska. Är världen för andefattig för att rymma sann kärlek?
Nåväl, nu var inte min mening att implementera idén om kollektiv harakiri i kärlekens namn, utan jag blev i stället vansinnigt förtjust över tanken att utsätta själva idén för prövning. Och idéer finns det ju som bekant ganska gott om här i Svea rike. Världsförbättringsprojekt av allehanda slag där syftet alltid är gott, men där resultatet ibland blir någonting helt annat.
Länge har jag tyckt att folkhemmet har en hel del institutioner som en gång i tiden skapades för att bygga det goda livet. Men som sedan har tappat både fokus och betydelse. I alla fall har jag börjat fundera: Vart är egentligen allting på väg?
Och då kan det faktiskt vara så enkelt att man exempelvis inom vården ibland inte ser hur tokigt det blivit. Jag tänker på min förra krönika som ju egentligen handlade om ett telefonsystem som ger det bestämda intrycket att vården inte vill ha med patienter att göra.
På många andra ställen kan verksamhetens fokus lätt försvinna till förmån för invecklade, byråkratiska system. Det som en gång var tänkt som lösningar trasslar numera bara till det hela och äter upp resurser.
Hursomhelst måste ju detta vara det ultimata rådet till allehanda instanser som befinner sig i trött vardagslunk och diffus bakåtstävan. Skolor, företag, redaktioner, fabriker och nämnder. För att inte tala om Posten:
Anställ en filosof!
En normal men smått sokratisk tokstolle vars uppdrag blir att agera som en annan slags marknadsanalytiker. En som ser allting med nya ögon och ställer enkla men distinkta frågor. Vad var egentligen allt det här ni sysslar med gick ut på från början?
Ni kanske tror att jag är ironisk eller sarkastisk. Nej, jag menar detta på fullt allvar. Hela samhället känns ju ibland som ett äktenskap i gungning. Folket skrapar knäna i asfalten. Kanske filosofen kan få oss att höja blicken och se det självklara. Det som dolts för att vi blivit så insmetade i den enorma lingonsyltsburken.