Böcker är ofta som ett resesällskap. Den som gjort en gruppresa får uppleva hur medresenärerna omvärderas under resans gång. De som i början upplevs som de mest öppna och trevligaste i sällskapet kan efter några resdagar visa sig ganska trist endimensionella. Samtidigt växer de där i bakgrunden som inte gjorde så stort väsen av sig den första resdagen.
Så känns det under läsningen av Elena Ferrantes roman "Min fantastiska väninna". Det är ingen bok man faller pladask för under det första kapitlet, ingen kärlek vid första ögonkastet, nej det tar ett tag men sedan växer den och känns till slut omistlig. När sista kapitlet är slut känns väntan på nästa del nästan outhärdlig.
Det är nämligen inte bara en bok som pseudonymen Elena Ferrante skrivit om de två väninnorna Elena och Lila. Det finns fyra till i "Neapelkvartetten", men hittills har bara den första översatts. Vem författaren egentligen är vet ingen annan än den italienske förläggaren.
Det är en roman skriven av en kvinna om två flickor som blir kvinnor, men inte bara för kvinnor. Du har lika stort utbyte som man att läsa boken, kanske just för att se världen, den fattiga neapolitanska, utifrån ett kvinnligt perspektiv.
De båda flickorna växer upp i ett hyreshus i 1950-talet Neapel. Deras värld är under flickåren begränsad till det närmaste kvarteret och människorna som präglar kvarteret. Där finns efterkrigstidens Italien med nöden, lönnmorden och maffian.
De två flickorna är så olika. Elena är den försiktiga och eftertänksamma, Lila den uppkäftiga som vågar det inte andra vågar. Det har något gemensamt och det är att de båda är begåvade, Lila den mest begåvade som på egen hand lär sig det som Elena måste gå i skola för att lära sig.
Lila får inte gå i några skolor. Hon blir bortgift som 16-åring. Hennes far, skomakaren, ser ett gott parti i den unge välbeställde mannen, sonen till en mördad maffiaboss, och kväver hennes studieambitioner.
Elenas pappa, skolvaktmästaren, utsätts för påtryckningar av dotterns tidigare lärarinna, och ger med sig. Dottern får studera, gå vidare och en ny värld öppnar sig utanför de påvra hyreskasernerna.
Det är en bok om alldagligt liv, inte så stora dramatiska händelser, och det är väl just i detta som Ferrante visar sin berättarförmåga. Hon gör den alldagliga vardagen spännande när hon sätter på läsaren ungflicks- och sedan tonårsflicksglasögonen. Allt från tonårsförälskelser till grannfejder. Och så har hon en förmåga att teckna personerna i detta vardagsdrama. Där finns inga enkla figurer, för människan är ju komplicerad.
Så undertecknad väntar otåligt på den andra etappen i denna läsresa, att få följa väninnorna i deras fortsatta och olika liv.