Ännu en chock, en till och sedan...

Regissören Martin Scorsese har under hela sin karriär sysslat med att utforska feel good-filmens motsats feel bad-filmen. Sällan har han gått in så mycket för att få publiken att må dåligt som i den bio-aktuella Shutter Island.
I författaren Dennis Lehane förefaller Scorsese ha hittat en själsfrände. Lehanes böcker är ofta blodiga feel bad-historier med en våldsbenägen, traumatiserad man i centrum.
Martin Scorseses CV består av filmer på samma tema såsom Taxi Driver, Tjuren från Bronx, Cape Fear och The Departed. I Shutter Island har de förenats i en gemensam kraftansträngning.

Shutter Island är ett hopkok av de värsta ingredienser man kan komma på, specialdesignad för att åstadkomma maximala feel bad-känslor. Ett mentalsjukhus på en isolerad ö med branta klippor, en rödögd, hallucinerande Leonardo DiCaprio, mardrömmar, barnamord, studiebesök i andra världskrigets förintelseläger, råttor, lobotomi; allting serveras i överflöd.

Jag sitter i biosalongen. Jag hör snyftningar och viskningar och händer som sätts som skydd framför ansiktet. Ångestens skälvande toner vibrerar genom rummet och dröjer sig kvar genom hela filmen. Publiken mår dåligt. Riktigt dåligt.
Vad är det som får oss att må så dåligt?
För mig personligen handlar allt om psyket. Scorsese använder skickligt mardrömmar och arketyper (typ råttor, klättring på klippor, stormar, fyrar) och frammanar bilder i vårt eget undermedvetna.
Alla har någon gång drömt en mardröm. De flesta av oss har inte full koll på vad som händer i vår egen hjärna. Sinnessjukdom ter sig oerhört mystiskt och skrämmande för många av oss. Jag kan styra min egen kropp. Men psyket är svårare att få kontroll över. Och så kommer insikten smygande.
Under Shutter Island är det Martin Scorsese som har kontrollen över mitt psyke. Inte precis ångestdämpande.

Desperat sitter publiken och väntar på upplösningen som måste komma förr eller senare. Katharsis, reningen som gör att vi kan andas ut.
Och upplösningen kommer till sist. Men ångesten försvinner inte, det blir ingen försoning, inget som renar och tvättar bort olustkänslorna. Scorsese snuvar oss på konfekten.
I stället: ännu en chock. Och sen ännu en. Och sedan ytterligare en. Sedan slutar filmen.

Jag lämnar biografen djupt otillfredsställd, nästan förbannad. Det är som om jag har blivit utsatt för ett grymt, psykologiskt experiment, utfört av en färsk Oscarvinnare som vill se hur mycket feel bad-känslor en publik egentligen kan uthärda.
Man kan fråga sig om Martin Scorsese och andra med honom (Haneke, Von Trier) gör mänskligheten en tjänst genom att göra sådana här filmer. Blir man verkligen klokare av att se Shutter Island? Kan den här typen av filmer kallas underhållning? Lär man sig något väsentligt om sig själv?
Kanske att tittandet på feel good-filmer kan vara någon form av försvarsmekanism.