I min släkt har det i generationer funnits människor som varit fantastiskt skickliga på handarbete. I mormor Hannas köksbord fanns två lådor. I den ena förvarade hon hembakt tunnbröd, basen i schmolan som toppades med åkerbärssylt. I den andra hade hon stoppgarn, nåldynor och virkkrokar. Medan det skymde över ägorna satt hon i skenet av en stark lampa böjd över strumpstickorna tills synen svek på ålderns höst. Farmor Irene bidrog också till att barnbarnen slapp frysa om händer och fötter. Varje jul fick jag en chokladask innehållande ett par vantar eller yllesockar stickade med kärlek och en femtilapp nedstucken i skaftet. Moster Marianne hade sitt syparadis hemma på Prästvägen i Robertsfors. Tillsammans grävde vi andäktigt bland vackra sidenband, skir spets och pärlemorskimrande knappar. Jag minns knappnålarnas skrapande mot kroppen när hon varsamt trädde nästan färdigsydda, bedårande barnklänningar över mitt huvud för provning. I rättvisans namn ska sägas att även mamma har åstadkommit ett par riktigt fina sticketröjor till sin dotter men hennes handarbetsresa började också skakigt. När en virkad pannlapp började svälla på bredden tog en faster fram storsaxen och klöv den mitt itu framför ögonen på sin 9-åriga brorsdotter. Eftersom jag fått historien berättad för mig 200 gånger måtte det ha varit ett barndomstrauma för mamma. Sedermera föll äpplena, med något undantag, förbannat långt från träden. När jag föddes var den nedärvda talangen utdöd. Kvar blev jag med Svarte Petter.
I mitt slutbetyg från högstadiet fanns en enda tvåa. Lika förtjänt som obestridlig. Slöjdlärare är förvisso ett speciellt släkte, många kufar och surkärringar passerade under skoltidens slöjdår, men det vore orättvist att hålla dem skyldiga för allt. Det är ingen idé att linda in det – jag sög. Jag kämpade med sömnad av quiltade kuddvar, vävde sneda dockskåpsmattor, slet för att få till en urtavla med broderade ängsblommor och grät så det droppade på och solkade ner min virkade, vinda slöja till en skomakarlampa. Jag trodde räddningen låg i att byta till träslöjd men det jag åstadkom under ledning av magistern som i korridorerna gick under det elaka öknamnet Trähitler har jag rent av förträngt.
Det kan ha gått 20 år sen jag senast höll i en sticknål. Frågan är om det någonsin kommer att ske igen. Till nöds skulle jag nog kunna sy i en knapp men det är på gnällen. Det är aldrig för sent att lära säger optimisten men blotta tanken på aviga och räta maskor eller etter värre – att ens nämna ett präktigt symaskinstrassel för mig är som att vifta med rött skynke framför en psykotisk tjur. Det är enbart tack vare mjuka försändelser från Kihlangi och Houston som min dotter undkommer förfrysta tår. Mina egna tassar värms numera av vackra yllevantar mamma köper av en lokal langare. Vid vinterns slut finns ofta bara en vante kvar, då makan glömts på någon buss eller oförklarligt gått upp i rök i jackfickan. En säsongsbetonad helyllehint till dem som behärskar det område där jag är för evigt förlorad.
Ära vare Gud i höjden
Ge mig något fint du gjort i slöjden
Ty jag fryser om min näpna hand
I detta nordliga isvindsland
Skänk mig ett par vantar, Tomten snälla rara
Så Handarbetets Vänner kan flyga och fara