Det är torsdag eftermiddag strax innan klockan ett. På Norrbottensteaterns scen 2 förbereder sig skådespelarna Anna Brixter, David Nordström, Ali-Reza Modjallal och Mia Nilsson för att repetera ännu en scen i pjäsen Måste hem innan det blir mörkt. David Nordström justerar sin röda keps och Anna Azcárate, som regisserar, gör med hög röst ensemblen uppmärksam på var i pjäsen de ska börja.
De fyra skådespelarna står med ryggarna mot varandra och ansiktena vända upp mot den fiktiva himlen. Ljuset på scenens enkla fond skiftar och förvandlas till ett flammande norrsken och David börjar yla som en varg, ensamt, sorgset och stillsamt. De andra svarar omedelbart och så rullar ylandet ut i ett hotfullt morrande, samtidigt som ensemblen kryper ihop till mitten av scenen. Anna Azcárate går in och bryter.
– Ni behöver inte trycka ihop er mer i morret, säger hon och visar hur hon vill att det ska vara.
Måste hem innan det blir mörkt är skriven av dramatikern Camilla Blomqvist, som ursprungligen kommer från Ersnäs, och hon berättar att pjäsen bygger på ”konflikten kring gatubelysningen” mellan Ekfors Kraft och Övertorneå och Haparanda kommuner. På platsen där pjäsen utspelar sig är gatlysena nedsläckta under två och ett halvt år.
– Det är en pjäs med allvarlig botten som bjuder in till skratt. Karaktärerna är påhittade men bygger på intervjuer och verkliga händelser. Det kändes relevant att börja nysta lite i det, säger Camilla Blomqvist, som är på plats på Norrbottensteatern under torsdagens repetitioner.
Camilla Blomqvist är också Anna Azcárates favoritdramatiker ”just nu”.
– Hon har en otrolig förmåga att likt filigransarbete smycka språket med absurditeter.
De träffades för första gången i Övertorneå i våras och Anna Azcárate berättar att de sedan dess ”haft igång vårt samtal om karaktärerna”. Första utkastet till pjäsen läste hon i september.
– Då slogs jag av hennes komik. Hon är rolig. Det finns en twist i hennes sätt att skriva som är väldigt underhållande och ändå aldrig flåshurtig. Och det där spröda, det absoluta gehöret för människor utan att göra dem till karikatyrer.
Under hösten 2012 fick Anna Azcárate förfrågan från Norrbottensteatern om hon ville ta uppdraget som pjäsens regissör. Egentligen hade hon tänkt ta ett uppehåll från teatern men lockades av pjäsens verklighetsförankring genom Camilla Blomqvists ”enormt gedigna journalistiska arbete innan”.
– Det finns en autenticitet där den faktiska sakkunskapen sitter ute i salongen. Det är väldigt fascinerande. För det här har människor varit med om. Då tänkte jag att det här vill jag vara med i.
Repetitionerna har pågått sedan i november och i kväll är det premiär. Anna Azcárate berättar att hon har förberett sig för regiuppdraget genom att läsa en uppsats från Lunds universitet på temat och genom att följa Mikael Styrmans blogg, för att ”följa den kronologiska ordningen i detta”. Men hon har också använt sin logik.
– Man kan inte förbereda sig mer än att ta del av researcharbete och hålla öron och ögon öppna för vad som händer i inte bara Sverige utan i Europa och kanske längre bort än så.
Svårast under repetitionerna har varit att arbeta med ”formen”.
– Jag jobbar inte med naturalism, att det ska utge sig för att se ut som verklighet. Det jag håller på med är koreograferad psykologi. Jag formger psykologiska processer. Jag vill hålla mig till den faktiska händelsens utseende, som det var, eftersom det är så mycket av Camillas text som bygger på intervjuer.
Hon arbetar också mycket med detaljerna under repetitionerna.
– Det är ansträngande för skådespelarna. Jag skulle aldrig gå in och börja pilla i någonting som jag inte vet kan betala tillbaka mycket. Jag tycker att skådespelare generellt är ett otroligt generöst släkte som vill bli tagna i bruk och utvecklas. Vi gör inte det här för lönen, det kan nog alla förstå. Vi gör det för att få vara satta i utveckling, att få uppleva glädjen i att vara i rörelse.
Och att hon själv är skådespelerska i grunden ser hon som en tillgång.
– Jag vet hur det är på insidan i skådespelaren. Oftast.