Angeläget ämne slarvas bort av David Eberhard
BOKIngen tar skit i de lättkränktas landDavid EberhardPrisma
Foto:
Men hur ofta är vi kränkta på riktigt?
Inte så ofta som vi själva påstår är tesen hos psykiatern David Eberhard som är aktuell med boken Ingen tar skit i de lättkränktas land.
De flesta skriver nog under på att våldtäkt, sexuella övergrepp på barn eller liknande händelser är grova kränkningar av människors rätt och integritet.
Men är vi kränkta om läkaren säger "hörru, nu får du banta om du inte ska tippa i förtid"?
Svaret är nej.
Är vi kränkta om någon kritiserar oss?
Svar nej. Det får man tåla i ett demokratiskt samhälle, så länge kritiken är saklig och motiverad.
Men i dagens Sverige är det inte ovanligt att man hör argumentet att det är den "kränkte" som avgör om han eller hon utsatts för något kränkande.
Eberhard menar dock att det är orimligt att överlåta tolkningen av ordet kränkt enbart till den som hävdar att den blivit kränkt.
Varför har det då blivit så att svenskarna blir kränkta till höger och vänster, ofta för till synes små oförätter?
Eberhard pekar på en rad faktorer som han anser påverka "kränktheten". Ett skäl är att vi har det för bra, att vi i vår vadderade och motståndslösa tillvaro inte har haft särskilt många motgångar och därför blir mer lättstötta. Andra orsaker som han pekar ut är psykoanalysens ideströmningar som han gärna raljerar över, liksom curlande föräldrar, en curlande stat med överbeskyddande samhällsfunktioner, ombudsmän, luddigt skrivna lagar, media och att avarter av etablerade teorier fått oss att förväxla jämlikhet med likhet.
Han väver en väv av orsaker och samband där han menar att många bäckar små skapat en bred flod av offermentalitet hos svenskarna.
Tyvärr är det en bok som jag har en hel del invädningar mot. Ibland skjuter Eberhard på målet, men inte sällan över - till exempel i sitt sätt att saluföra sina aversioner mot konsten och sin egen tämligen borgerliga och samtidigt populistiska konstsyn.
Han kan slänga ur sig saker som: "Det är den "fina" litteraturen, som i de flesta fall, liksom Myggor och tigrar (...), bygger på obegriplighet som ren norm, ofta utan krav på handling överhuvud taget" eller "Konsten ska ju enligt den postmodernistiska normen helst vara kränkande för att säga oss något. Ju fler som känner sig kränkta desto bättre."
Det är rent nonsens och jag kan inte låta bli att tänka på det faktum att han varit en av konststudenten Anna Odells främsta kritiker och part i den debatt hon skapat genom att se till att tas in på den klinik där Eberhard var överläkare. Han polisanmälde Odell och har kritiserat henne för tilltaget eftersom han anser att Odell inte har "tillräcklig psykiatrisk kompetens för att kunna säga något om psykiatrin."
Men med tanke på det Eberhard häver ur sig om konsten och litteraturen kan man med fog undra om Eberhard har tillräcklig kompetens för att säga något om litteraturen eller konsten...
Jag har helt enkelt svårt att ta honom på allvar i sina aversioner mot konsten och litteraturen och många av Eberhards utfall mot det ena och andra som han ogillar tröttar ut mig som läsare.
Det blir rätt tradigt och många argument tuggas om mer än nödvändigt, för att inte säga ältas. Det är rätt många gånger han hinner repetera resonemanget att "ju bättre vi får det desto mer tycker vi oss förtjäna", trots att man fattat det efter två kapitel...
Det är synd. För i grunden har Eberhard ett angeläget ämne; vad får vi för samhälle om vi alla ska vara kränkta hela tiden? För det blir onekligen ett samhällsproblem när debatterna och sympatierna vinns av den som först säger sig ha blivit kränkt. Det är knappast bra för det offentliga samtalet, och i en demokrati krävs det också av medborgarna att de är lite hårdhudade för att kunna lyssna till andras argument, i stället för att bli kränkta av att någon kritiserar en, säger sanningar om en eller bara har en annan åsikt.
Så jobbar vi med nyheter