Andra världskriget med annan utgång
BOK Jag var en ArierTony SamuelssonWahlström
Foto: unknown
En kontrafaktisk roman kräver sin författare. Genre, stundom klassad som sf, science fiction, öppnar ju genom sin karaktär slussarna på vid gavel att spekulera om vad som kunde ha hänt, om det som hände inte hänt, utan om det och det istället hade hänt. Och ofta är det stora historiska skeenden som lockat författare att skriva kontrafaktiskt, till exempel om Hitler segrat i andra världskriget.
Tony Samuelssons nya roman, Jag var en Arier, hör hemma i det nämnda facket. Den utspelas i ett Sverige som under drygt 30 år varit en annekterad del av Nazi-Tyskland, under ledning av Hitlers favorit, Albert Speer. Året är 1976.
Vad händer med vår moral, med sanning och lögn, i ett samhälle som genomsyras av den starkares rätt?, är en bärande fråga i den 374-sidiga boken.
Berättelsen snurrar i huvudsak runt tre personer; Thomas, Karin, och Speer själv, Führer efter den "gamle" som lämnade in innan "befrielsekriget" nått slutgiltig seger.
Thomas är hängiven sportjournalist på tidningen Iakttagelser där han bland annat ansvarar för den populära spalten Idrottsminnen, där mången av den ariska statens idrottshjältar berättat personliga minnen kring svunna stordåd.
Thomas är också sonen i familjen Robladh, "modell för den nationalsocialistiska idealfamiljen". Och med fadern, Kurt, benämd som "nummer ett", snäppet under Führern själv.
Karin, Thomas flickvän, är en ung och vacker litteraturstudent, som jobbar med en avhandling om den partitrogne författaren Stefan Ullman, i vars litteratur hon nalkas något annat än andra gängse godkända utgivna alster. Ullman som också har en plats bland de 444, ett av ledaren utsett parlament för Rikets intellektutella elit.
Karin bär dock på en hemlighet och har kontakter med några som kallar sig Josef K.
Samuelssons thrillerladdade roman Jag var en Arier är inte bara en berättelse om skrämmande människosyn, raslagar och det fasansfulla som kunde ha blivit verklighet. Om inte...till exempel den tyska krigsmaskinen brutit ryggen i Stalingrad.
Nej, som den debatterande författaren han är, laddar Samuelsson romanen med vassa obekväma instick om intellektuell medgörlighet och, inte minst, frågor om idrottens roll och betydelse i samhället. Är den ett "förskönande filter" över en verklighet man inte vill se?
I det samhälle som skildras står styrka, snabbhet och spänst högt bland de ariska idealen. Plus skönhet, förstås. Visst står dessa så kallade ideal högt även i vårt icke-ariska samhälle?
Nåja, åsikten är långt i från ny, och lite tycker jag Samuelson slår in öppna dörrar. Däremot bör den inte glömmas bort.
Somliga diktaturer kännetecknas av att vilja skingra de underlydandes minne av livet före diktaturen. För där, i minnet, kan tanken på en annan tid finnas. Och i den känslan bor också fröet till motstånd, i olika former.
Lögnen är en annan av diktaturers oumbärliga beståndsdelar. Och lögnen är släkt med förnekandet.
Det blir Thomas i familjen Robladh varse efter en intervju med Jan Sundberg, före detta lägerfånge som gjort avbön och väntas få plats bland de 444. Sundberg, med bland annat "bokbålsboken" De dödsdömda bakom sig, ägnar sig numera åt poesi för folket.
Från att ha varit den tråkige romanfiguren, blir mötet med Sundberg ett vändkors för Thomas och efter det inträffade är hans utveckling det som ger skjuts åt berättelsen. Och frågan som osökt infinner sig är: Vad hade hänt om mötet inte kommit till stånd?
Man ska inte berätta för mycket i en recension. Men den lille pojke som på bokomslaget är på väg uppför en stor trappa till ledaren, Führern, är, på många sätt, en annan när han som 29-åring reser till Nya Linz i "östområdena" för att bevaka Riksmästerskap Öst i simning.
För i bagaget bär han inte bara anteckningsböcker, utan även vetskapen att han inte är den "rena ariern" han länge trodde sig vara. Och han vet också, genom ett kort på ett fotbollslag från Mariedals IF från 1949, att han haft en biologisk mamma som hette Nina Hellström. Och att hon var aktiv motståndare till den nazistiska ockupationen.
Tony Samuelsson må ogilla litteraturkritker (Speer påstås bli alltmer paranoid genom att han hade en före detta litteraturkritiker som säkerhetschef). Litteraturen tror han dock på. Jag var en Arier är nämligen, som jag läser den, en sorts kärleksförklaring till dess inneboende kraft. Mot diktatur, rasism och allehanda övermänniskoidéer. Och även om det inte är en "Vulkan-bok", för att parafrasera ur romanen, innehåller den åtskilligt att fundera kring.
Så jobbar vi med nyheter