Det finns bevingade ord. Och så finns det fåglar, i grunden bevingade dinosaurier, som har funnits på jorden närmare 200 miljoner år. Författaren Tomas Bannerhed är fäst vid bådadera, ord och fåglar, och ger tillsammans med fotografen Brutus Östling ut den smått andäktigt vackra I starens tid. Det är poesi i ord och bild.
Det bor en nästan smittsam förundran i Bannerheds text om fåglar av vitt skilda slag. De förmänskligas, på gott och ont. Om den långbente hägern han möter en 8 mars, Internationella Kvinnodagen, står det: ”Så vill de ha det hägrarna: ”dra på fisketur när hungern börjar karva i dem och sen hem till klanen igen. Se om sitt bo, gona sig i solen och bädda för natt. Alltid tillsammans”.
Vid Tysslingen i Närke, Svansjön kallad, är det främst Östlings kamera som briljerar, de är tacksamt med de stora vidderna med tusentals vita långhalsade fåglar.
Nittio procent av våra fåglar flyttar. Ungefär 300 miljoner fåglar lämnar Sverige under en säsong, och cirka 100 miljoner väntas tillbaka för att häcka och återigen bli tre gånger fler. Persöfjärden, bara för att nämna ett ställe i närområdet norr om Luleå, är rast eller häckningsplats för ungefär 200 fågelarter. Gammelstadsviken är ett annat rikt fågelområde.
Bannerhed berättar initierat om de otroliga flygrutterna flera av våra fåglar tar, mestadels inom Europa men även längre, typ Sydafrika, för att återigen återvända när tiden är lämpad.
Tomas Bannerhed växte inte upp med intresse för fåglar. Det var egentligen först i samband med arbetet med debutromanen Korparna (2011) som intresset väcktes på allvar. Det är måhända därför jag tror på honom när han lyriskt beskriver Lommen som “den melankoliske långdykaren”, eller berättar att Näktergalen är den enda fågeln som härstammar från paradiset. Däremot förstår jag inte kopplingen Kungsfiskaren och författaren Göran Tunström.
Smålandsfödde författaren rör sig i hemtrakter, men också långt och vitt bortom egna upptrampade stigar, t ex Fårö på Gotland. Och svarar där, bland raukar, fågelsång på Ingmar Bergmans undran från 2004 “var musiken kommer ifrån?”
I starens tid har dagboksform och rör sig genom alla årstider i Sverige. Förutom fotograf Östling är Harry Martinsson stundtals en sorts medresenär, vilket resulterar i ett litet personporträtt över nobelpristagaren för vilken bladlusens egenheter inte var för ringa att ge poetisk mening.
Boken varvar prosa av poetiskt skimmer med fantastiska foton, men har även korta fakta inskjutet i texten. Den får därför många fjädrar i hatten. Men varför så lite om Skatan?