Ana Stanišić valde att inte göra en beige, söt Disneyflicka.
– Hon ska vara tuff och rolig, så att tjejer i publiken kan känna igen sig. Alice ska inte bara vara en passage för alla andra spännande karaktärer i pjäsen. Alla platser och väsen är en frukt av hennes fantasi, så hon är väl minst lika knasig.
Norrbottensteaterns publik och recensenter gillar pjäsen. Ana Stanišić gillar pjäsen, teatern, publiken och berömmet.
– Det är en drömroll att få spela Alice. Regissören Öllegård Groundstroem såg mig i vår slutproduktion på teaterhögskolan. Jag spelade en kutryggig olycksfågel med nasal röst och mycket pantomim. Det var mycket humor i karaktären, men den var så snäv så jag trodde aldrig att någon skulle höra av sig. När Öllegård hörde av sig och frågade om jag ville spela "Alice I Underlandet" undrade jag om hon ringt rätt person.
Men det hade Öllegård Groundstroem och hon gav den nyutexaminerade skådespelerskan Ana Stanišić tämligen fria händer att utforma sin Alice. Det blev att läsa boken och sedan se Disney-filmen från tidigt 1950-tal. Ana Stanišić gillade inte det hon såg, den där snälla flickan med långa, blonda lockar.
– Jag såg en Alice som var den enda som inte transformeras. Så det blev en rejäl utmaning, att göra henne till en ball tjej.
Ana Stanišić väg till scenen tog sin början redan i gymnasiet.
– Jag har alltid haft ett fysiskt uttryck och som kommit naturligt. Sedan har jag dansat sedan jag var liten. Mamma är dramaturg och pappa ingenjör i elektrofysik. De träffades när pappa stod på scen i en fri teatergrupp i Serbien. Sedan är min storebror regissör, så det finns kanske i blodet.
Ana föddes i Sverige efter familjens flykt från det Jugoslavien som var på väg att förödas av krig. Fem i tolv torsdagen den 12 december 1991.
– Mamma klämde ut mig i sista stund. Hon ville inte att jag skulle födas fredagen den 13. Sedan kom sjukhusfolket i vita rockar, med glitter i håret och sjöng om någon Lucia och hon undrade om man alltid gjorde så för nyfödda.
I gymnasiet tipsade en lärare om en utbildning i mimskådespeleri som fanns i Stockholm. Ana sökte och kom in.
– Jag hade inte utvecklats så mycket som scenkonstnär om jag gått direkt på den vanliga skådespelarutbildningen och inte en mimutbildning. Sedan har jag också dansat sedan jag var barn och jag är glad att mina föräldrar lät mig dansa.
Och på vägen till scenlivet försvann blygseln att uppträda inför andra, den hon hade som barn.
– Jag känner mig mest hemma när jag är på scenen. På sistone har jag fått en avslappnad relation med publiken.
Men det är inget som skådespelaren får gratis. Bakom det ligger också jobb.
– Det gäller att söka vila i en situation på scenen, kanske i någons ögon i publiken och våga ta den kontakten. De mest magiska stunderna är när jag spelat för barn som gärna interagerar.
Så du känner ingen scenskräck?
– Jo, som en hink med kallt vatten precis innan jag ska ut på scen. Sedan går det över direkt, så scenskräcken blir lika mycket en skräckblandad förtjusning.
Den 29 april ges den sista föreställningen av "Alice i Underlandet". Då väntar en skolpjäs för Riksteatern.
Ana Stanišić vill också testa vingarna utanför den traditionella teaterscenen.
– Jag har en idé att prova på stand up. Jag är en ung tjej som kan få folk att skratta och sådana behövs det fler av. Det kan också vara att krossa barriären mellan fin- och fulkulturen. Jag vill utforska komik, regissera komik, men också spela så mycket som möjligt. Sedan har jag också ett projekt att samregissera och koreografera med min bror i Malmö.
Så det är inte fast plats i Dramatens ensemble som är alla unga skådespelares dröm?
– Inte ännu och jag vet inte vad jag skulle få göra på Dramaten. Nej, jag vill vänta, utforska och hitta mig själv i mitt konstnärskap..
Till Norrbottensteatern vill hon gärna återvända för nya roller.
– Det var läskigt att komma till en helt ny stad och jag var nervös, men fick ett jättefint mottagande, säger hon och ser ut över Stadsviken och staden.
– Jag har åkt spark på isen, inte skridskor, och så har jag varit på en basketmatch. Det här kommer jag att sakna. Jag är jättekär i Luleå och jag vill gärna spela mera här.