Med lätta, spänstiga steg kommer han in i gamla postlokalen i Luleå där vi bestämt möte under den stora kupolen. Han vill gärna äta lunch men är tydlig med att han tänker betala maten själv.
– Jag låter aldrig pressen bjuda. Men det var hyggligt av dig att fråga, säger han vänligt men bestämt, medan han hänger sin lila manchesterkavaj över stolsryggen och ögnar igenom dagens meny.
Denne scenkonstens mästare förbereder sig nu för ett liv utanför strålkastarskenet – men det verkar dra ut på tiden. Det som skulle bli hans sista stora uppdrag, Henning Mankells ”Driving Miles” på Stadsteatern i Göteborg i regi av Eva Bergman, blev en sådan våldsam succé att den förlängts med en månad.
Sven Wollter ser förnöjsam ut när han berättar att biljetterna till de elva extraföreställningarna såldes ut på några timmar.
– Det kanske inte är så underligt eftersom jag är stadens son, även om det inte är någon garanti. Men nu spelar vi till den 29 maj, sedan är det färdigt. Vi ska troligtvis gästspela på Dramaten i Stockholm också, innan det är klart för sommaren.
Greppet om scenen tänker han dock inte släppa helt, säger han. Enstaka framträdanden blir det även fortsättningsvis. Inför hösten planerar han för ett musikaliskt Shakespeare-program baserat på Kristina Lugns kortversion av Romeo och Julia, tillsammans med Eva-Britt Strandberg.
– Troligen blir det premiär den 8 september. Jag har i alla fall sagt att vi måste spela i september, för den 27 september går min hustru i pension och då har vi sagt att nu får det vara bra.
Hustrun Lisa Wede bor och arbetar i Luleå och sedan de träffades för 14 år sedan har Sven varit i stan så ofta han varit ledig. Vart det bär framöver är inte klart.
– Vi har bestämt oss för en sak, och det är att inte bestämma oss utan låta saker och ting mogna. Vi har bägge två varit flitiga vingårdsarbetare i vår herres hage, så vi tycker att vi har rätt att ta det vackert nu.
Sven Wollters känslor för Luleå verkar vara lite kluvna:
– Om inte Lisa funnits här hade jag inte satt min fot i Luleå, måste jag erkänna. Jo, jag har många goda vänner här, men det är ett kärvt klimat här, och ett kärvt kulturellt klimat också.
Passionen går som en röd tråd genom hans liv. Röd i själ och hjärta har han bibehållit glöden under de 63 år som han hittills varit aktiv i sitt yrke. När han får frågan om hur passionen en gång uppstod berättar han om de små, små händelserna som fått fäste. Avgörande ögonblick som blir till en helhet långt bortom vårt förstånd.
– Det är något som växer inom en, och plötsligt är man fast utan att ha märkt riktigt hur det gick till.
Han berättar om när han som sexåring var med i tidningen, då en fotograf från Göteborgs-Posten tog en bild när han var ute och lekte med en kompis. Och om känslan när han som barn fick uppleva teater för första gången, med alla dofter och intryck.
– Då tänkte man ju inte en sekund på att det här ska bli mitt liv. Men det var något som lagrade sig här inne, säger han och lägger handen över bröstet.
– Vi är ju märkliga, vi människor. Alla de små händelserna som man då kommer ihåg, alla skiljevägar och möten mellan olika personer, hur mycket styr dom? Jag tror att jag har haft lyckliga möten.
Ett annat sådant tillfälle var när han blev kuggad i studentexamen.
– Då slapp jag i alla fall bli folkskollärare... fast inget ont om dem...
När han sedan kom in vid teatern upplevde han en värld som var som gjord för honom.
– Jag kände att det var ett ställe där jag ville vara. Rätt eller inte vet jag inte, för jag fick kämpa. Det kom inte av sig självt. Men den världen var absolut anpassad för en människa med mitt psyke. Jag tillbringade timme ut och timme in där, även när jag inte behövde. Jag tittade på repetitionerna, sög i mig allt och skaffade mig vänner.
– Jag har alltid gillat att arbeta, vare sig det gäller teater eller något annat. Jag var på sjön när jag var arbetslös, jobbade på brädgård och i hamnen, och har aldrig försökt smita undan. Det kommer hemifrån, sen gammalt.
En tidig passion, som fått ta mer plats på senare år, är skrivandet. I våras gav Sven Wollter ut romanen ”Hon, han och döden”.
– Jag tänkte att nu ska du skriva om nånting, gubbe, som du vet något om. Nämligen att vara en människa i dödens närhet. Och du ska börja i dina egna känslor.
– Många som läst den tycker den är som en skröna. Jag har en väldigt lätt stil och låter språket pendla mellan det triviala och det magiska. Vi rör oss i ett område inspirerat av kvantfysiken, om jag säger så. Och du läser den fort, den är bara 186 sidor lång.
Sven Wollter och hans hustru Lisa har levt som särbor i 14 år.
– Jag menar att längtan är en bra känsla. Den här längtan, att veta att man inte är ensam, det räcker för mig. Det gjorde det inte när jag var yngre, men det gör det nu.
– Jag vill påstå att passionen inte förändras med åren, inte i styrka. Den förändras måhända till sin karaktär. Den har helt enkelt lättare att ta det lugnt. Tålamodet, och väntan, är ju en del av passionen. Och ingen dålig del av den heller.
Han skrattar till lite, lutar sig fram över bordet och säger:
– Jag känner mig ibland som en forntida sjöman som var ute på havet och kom hem en gång var femte månad och angjorde hamnen. Och det fungerar ju.
– Ens förtroende växer med åren. Man litar på varandra mer, tycker jag. Jag var väldigt svartsjuk av mig när jag var yngre. Det borde jag vara nu också eftersom Lisa är 18 år yngre, men det är jag inte. Det är nog skönt för henne att jag inte är det. Det går bra, säger han och tittar upp.
Blicken utstrålar lugn, glädje och värme.
När vi kommer in på alla avslut som ett liv kan innehålla drar han handen genom håret och över pannan innan han utbrister:
– Är det någon som har erfarenhet av avslut så är det jag. Ja, herregud.
Han tystnar för en stund, samlar sig och ser ut att försöka fånga och sammanfatta tankarna som sveper genom luften.
– Låt mig säga så här: Många avslut i livet har någon annan fattat beslut om, och så står man där. Och det är ju svåra avslut. Å andra sidan har jag själv gjort avslut där den andra parten inte har fått vara med och bestämma. Jag har varit på bägge sidor, jag vet vad det handlar om. Och det har fan inte varit lättare det heller, med samvetskval och annat.
– Det är svårt, och det blir inte lättare heller. Men nu när jag har blivit äldre så har jag tagit tag i saker på ett annat sätt. Om jag möter en gammal kompis på gatan, och vi säger att vi måste ses snart, så ser jag till att det faktiskt sker. För ju äldre jag blir, desto större behov har jag av att upprätthålla vänskapsbanden.
Hur känner du inför själva livets avslut?
– Kristina Lugn lät mig spela statsminister i ”Kvinnorna vid Svansjön”, en fullständigt magisk pjäs, på Stockholms stadsteater. I en replik hade jag att säga följande: ”Vi lever i parentesen mellan evigheten och evigheten. Mesta tiden är vi ju faktiskt döda.”
– Folk skrattade, dels för att det är en välfunnen formulering, men också för att det är så obarmhärtigt.
– Jag har en liknande i min bok där jag skriver ”Vi är som gråsparvar som flyger förbi lägerelden. Från mörkret i ljuset några sekunder, sen in i mörkret igen.” Lägerelden är en bild som passar mig eftersom jag suttit vid så många lägereldar när jag var ung.
– Det här evighetslånga, miljarder år långa mörkret. Det är tungt. För dem som ägnat sig åt religionen har det varit lättare. Men det är alltid lättare att lura sig själv än att tala sanning med sig själv. Det är så jag ser det. Vi är ju en del av ett ekologiskt system i livet, där allting försvinner efter hand, och föds i nya former.
Medan vi pratar passerar en liten pojke förbi vårt bord. Han stannar till och tittar begrundande på Sven, som lyser upp, säger hej och slår ut med armen i en vänlig gest.
– Där kommer en ny form. Det är väl därför jag gillar barn så mycket, säger han och skrattar hest.
Han blir allvarlig igen och säger:
– Jag låter en av mina personer i boken prata om den oförstörbara energin. Hon säger till honom: Min kärlek till dig är energi i sin renaste form. Därför, om jag ska tro Einstein och de andra som påstår att energin är oförstörbar, så kan den bara övergå i annan form. Men som energi finns den kvar för evigt. Ja, visst säger jag, men inte som jag, och det är ju problematiskt.
Familjens stora betydelse för Sven Wollter är påtaglig:
– Vi har ett tätt och nära förhållande, pratar med varandra om allt och tycker om varandra. Men vi klänger inte i varandras lägenheter. Jag brukar kräva att en gång om året få vara patriark, åtminstone för en kväll. Men jag är inte mer patriark än att det är jag som lagar allt käket och passar alla de andra som är där och pratar, med ungar och hela faderullan, och det tycker de är roligt. Men jag tänker ibland: ”Herregud, vad ska ni göra när jag är borta.” De hittar ju sitt, och sina traditioner. Men det har varit så bra. Det finns ju något som är svårt när något är bra.
– Ibland har jag tänkt, som jag också skriver om i boken, att det skulle vara bättre att vara en mask som inte vet nånting förrän någon trampar på en, sen är det slut. Den har knappt upptäckt att den lever en gång, och så är det slut. Nej, jag vill inte vara en mask men jag … det är ett sätt att ställa frågan i alla fall. Är det bättre att vara olycklig och önska att nu ska det äntligen ta slut, tänka att åh, vad skönt? Nej, jag vill inte det. Livet är som det är.
Vad gör dig glad?
– Jag har haft framgång i mitt liv, men i botten är jag en väldigt vanlig människa, som gläder mig åt väldigt vanliga saker. Jag tittar på tv och tycker det är kul när Västra Frölunda spöar Luleå – och när de spöar Skellefteå är det ännu bättre. De förlorade ju en match mot Luleå när de lirade här i stan, och då var jag där och tittade. Frölunda spelade inte tillräckligt bra för att vinna den kvällen, så det var rättvist. Men de kom ju igen, säger han och skrockar nöjt innan han tillägger:
– Och så gläds jag åt mina barn och barnbarn. Jag blir jätteglad när det händer bra grejer med barnen.
Är du nöjd med ditt liv?
– Ja, det får jag nog säga att jag är, trots att nöjdhet inte är något som skådespelare och idrottsmän ska ägna sig åt. Jag har fortfarande planer, men för att jag vill och inte för att jag måste. Det gjorde det så roligt att skriva min bok. Jag behövde inte detta, jag skiter i vad folk tycker. Sen blir jag ju glad naturligtvis när någon tycker om den, men jag hade inget som skulle bevisas med det här.
– Glöden kan behållas just för att man inte frestar på den, eller begär för mycket av den. Den får brinna, och när elden börjar falna så falnar den. Glöden är fortfarande het, ligger där och flimrar – och är jäkligt vacker.