Klockan är strax efter lunchtid en novemberdag i Luleå gymnasieskola. Det står religion på schemat och ungdomarna arbetar med egna fördjupningar.
Bredvid skolbänken längst framme vid katedern står en röd barnvagn. I den sover Amelia, tre månader gammal. Men inte länge till, för nu börjar hon bli hungrig.
Hela höstterminen har Amelia fått hänga med mamma Maria Berggård, 19 år, till skolan. Det var till en början inget självklart beslut, men viljan fanns hos Maria, när hon åkte iväg på mötet med rektorn på gymnasieskolan.
– Jag var så nervös! Jag ville inte vara någonstans där Amelia inte var till hundra procent välkommen. Men rektorn, lärarna – alla var så himla positiva till att vi skulle få den här chansen, berättar hon.
Planen är att Amelia ska följa med så länge hon helammas. Sedan ska hon få vara hemma med pappa Joel under vårterminen.
Studentexamen i juni finns där som ett ständigt hägrande mål. Några toppbetyg strävar hon inte efter, bara att kunna gå ut skolan och därefter drömmer hon om att jobba i butik.
– Jag älskar att prata med människor, att hjälpa människor och jag älskar shopping – även om det inte blir så mycket av det just nu, säger hon och skrattar.
Hon tar upp Amelia i famnen och ammar henne en stund.
För Johan Andrén, lärare i religion och svenska, är det andra gången under sin yrkesbana han får vara med om att en baby följer med på lektionerna.
– Jag tycker det känns som att det funkar och klassen verkar positivt inställd. Sedan blir det kanske svårare med en ettåring som har lärt sig gå, konstaterar han.
Maria berättar att dagar när det känns tungt är klasskamraterna peppande och positiva, talar om vad hon har för uppgifter och ger det lilla extra som hjälper henne att fortsätta vara motiverad.
– Jag älskar bebisar. Jag har inga syskon, så det kan vara därför, säger kompisen Ellen Öhman Kero.
Klasskamraterna känner sig inte störda, bedyrar de.
– Nej, absolut inte. Det är jättekul att Amelia är här, säger Anton Johansson i bänken bakom.
När hon har ammat färdigt och Amelia vill vara vaken och uppe går Maria ut en stund i korridoren.
– Jag går i världens bästa klass, men jag vill ändå visa respekt för deras skolgång, så att det inte går ut över dem, säger hon.
Skoldagen lider mot sitt slut och Maria klär på Amelia för att åka hem till lägenheten på Bergnäset och till Amelias pappa Joel Lundqvist, som i dag är ledig från sitt jobb som snickare.
Vid den här tiden i fjol var Maria hemma från skolan på grund av en depression. När hon gjorde graviditetstestet sent en vardagskväll och upptäckte att strecket i rutan hade förvandlats till ett plustecken fick hon panik. Hon ropade på sin mamma för att berätta vad som hänt. Efteråt har Maria tänkt mycket på hennes reaktion.
– Hon sa bara: ”Hur vill du göra?”. Jag sa: ”Jag tror att jag vill behålla barnet” och då svarade hon: ”Okej, då står jag bakom dig i det”. Ingenting mer. Jag tycker det var så fint.
Nästa dag föreslog Maria en lunch med Joel för att delge honom nyheten.
– Vi hade tittat på lägenhet och skulle flytta ihop. Och så säger hon att vi får planera för en till. Jag förstod ingenting, minns han.
När han väl insåg att hon var gravid fick han inte fram ett ord. Han var oförberedd och visste inte hur han skulle ta det.
Senare på eftermiddagen skickade han ett sms med texten: ”Vi kommer att klara det”.
Han var 20, hon 18.
De närmsta veckorna var en tuff tid för dem båda. Innerst inne misstänkte Maria att Joel fortsatte deras förhållande av pliktkänsla och han medger själv att han ”inte riktigt var med på tåget”.
Men så en kväll förändrades allt. De hade haft det mysigt, kunnat prata bättre än på länge och det kändes som att de höll på att närma sig varandra igen.
När Maria reste sig upptäckte Joel hur blodet rann ner på mattan.
– Hela min kropp stelnade. Min enda tanke var att det var ett missfall. Jag så åt Joel att städa undan allting, jag vägrade se det, berättar Maria.
Marias mamma körde in dem till akuten, där Maria blev omhändertagen direkt. Snart kom en läkare från gyn för att göra ett ultraljud.
– Det jag minns det starkast från den kvällen var när läkaren sa: Titta där har vi ett bultande hjärta, berättar Joel.
Ögonblicket blev en vändpunkt.
– Där och då i Joels blick kände jag hans stöd och förstod hur mycket han brydde sig. Efter det blev vår relation mycket starkare, berättar Maria och Joel kan bara instämma.
Resten av graviditeten blev en av de bästa perioderna i Marias liv.
– Jag fick en annan energi och en helt ny lust till livet. När jag berättade det för min psykolog svarade hon att ”ja, det är ju ingen metod vi rekommenderar för att övervinna en depression, men för vissa människor fungerar det så”.
I februari fick Joel och Maria sin efterlängtade lägenhet och sommaren ägnade Joel åt att renovera den efter deras och barnets behov.
I mars berättade de för alla sina vänner att de skulle bli föräldrar och i samma veva kom Maria på idén börja blogga.
– Jag tänkte att jag behövde en hobby och jag tycker om att skriva.
Först var det ett sätt att skaffa sig ett ”graviditetsarkiv” att kunna gå tillbaka till, men efter hand har det blivit något mycket större. Tusentals bloggläsare har följt Maria genom graviditeten, förlossningen och nu under småbarnstiden.
I augusti kom slutligen blogginlägget som alla läsarna väntat på. Amelia var född!
Efter ett par dygn med värkar hemma åkte de för andra gången in till Sunderby sjukhus.
– Först var allting kaos. Det var slut på parkeringar vid akuten och jag kände att jag inte skulle orka gå hela vägen från den stora besöksparkeringen, minns Maria.
Men när de kom upp på förlossningsavdelningen fick hon ny kraft då hon fick veta att hon redan var öppen fem centimeter. Några timmar senare var Amelia född.
Att komma hem till lägenheten tre dagar senare var nervöst.
– På BB var det bara att trycka på en knapp om man behövde något. Nu skulle man klara allting själv, minns Joel.
Samtidigt var det en mäktig känsla. Maria tror att de kommer bo kvar i många år i lägenheten på 51 kvadratmeter.
– Det är ju inte hållbart med en tvåa när hon blir äldre och vill ha eget rum. Men samtidigt vill man inte lämna en lägenhet som har så mycket historia, säger hon.
Trots att småbarnstillvaron är krävande ibland är de nöjda med livet nu och känner inte att de missar någonting.
– Jag är ganska klar med det där drickandet på krogen. Att vara hemma med Maria och Amelia ger någonting annat. Och vill man gå ut och träffa vänner går det ju också bra, även om man får planera lite mer i förväg, säger Joel.
Maria känner likadant.
– Det är inte som att jag väljer bort något. Däremot uppskattar jag de stunder jag har med mina vänner extra mycket.
En del av hennes bekanta har förhållit sig lite avvaktande sedan Amelia föddes, men det kan hon ha förståelse för.
– De kanske inte vet hur de ska bete sig och vill inte fråga mig om jag vill gå med ut om de vet att det kommer att finnas alkohol. Men hellre att de frågar – jag kan ju svara nej.
Så vad har Amelia betytt för er?
– Oj. Var ska man börja? säger Maria och bollar över frågan till Joel medan hon funderar.
– Man har inte ens nått toppen av kärleken man känner för henne. Jag älskar henne mer och mer för varje dag, säger Joel.
Sedan har Maria tänkt klart.
– Tidigare hade jag ingen lust att kliva upp på morgnarna och min mamma och jag bråkade jättemycket. Det kan ingen förstå nu. Det är så starkt vad ett barn kan göra med dig och hur ett barn kan föra människor samman.
I dag förstår hon hur starka hennes föräldrar var när hon och hennes syster föddes, för de var själva bara lite drygt 20 då och hade inga fasta jobb.
En sak hon har märkt sedan hon startade bloggen är att andra unga gravida har börjat se henne som ett föredöme.
– Till alla dem vill jag säga att ålder har ingenting att göra med om du blir en bra förälder eller inte.
Att ha jobb och bostad gör allting enklare förstås, men ett barn kan vara mer älskat i ett hem där föräldrarna pluggar än om det får åka till Hawaii och fira jul varje år, men blir undanskuffat resten av året på grund av föräldrarnas karriär, slå hon fast.
– Det viktigaste för mig är att Amelia alltid ska känna att hon har någon att vända sig till, att hon kan säga allt till mig. Att min kärlek till henne är villkorslös. Och vi som är unga, vi är ju ändå vana att vara vakna hela nätterna, säger hon leende.
Och nu vaknar Amelia igen.