Tisdagarna med Morrie
Manus: Översättning:Regi:Musik:Scenografi och kostym:I rollerna:Sång:
När blir livet mer verkligt? Jag menar den där känslan som i vart fall jag har så ofta att det mesta liksom löper på. Och att jaget inte riktigt tar sig själv på allvar. Att det där viktiga lika gärna kan vänta till i morgon eller nästa år.
Men om dödsdomen kom skulle allt förmodligen ställas på sin spets. I detta livsläge startar Tisdagarna med Morrie, en pjäs med den fria gruppen Teateri från Jönköping som hade Norrbottenspremiär i Luleå i går kväll. Den baseras dessutom på en verklig händelse där professor Morrie Schwartz får diagnosen ALS (Amyotrofisk lateralskleros), en sjukdom som får kroppens muskler att förtvina. En långsam väg mot en säker död. Men varje tisdag möter professorn Mitch Albom, en favoritelev från universitetet.
Pjäsen är deras samtal om livets kärna. Sociologiprofessor Schwartz blir till livscoachen, det profana oraklet som säger sanningen om livet till den karriärduglige Mitch. Han har allt det moderna livet kräver: trevlig kvinna, avbetalningar, jobb, examen och går dessutom på hockeyslutspel. Men han hungrar efter nåt annat. För i själen göds tomheten.
- Har du fred med dig själv, tjatar livscoachen och gurun som övervinner allt. Till och med sin egen dödsångest.
Regin är signerad Luleåsonen Christer Engberg. Pjäsen har andra anknytningar till Luleå också i form av att Rolf Hedberg skrivit musiken och att Åke Candell står för scenografi och kostym.
I rollen som professorn ser vi Lars-Erik Berenett, känd som bland annat Roland Hassel i ett antal tv-filmer. Och Mitch spelas av Christian Arin som tidigare gjort flera rolltolkningar för Teateri.
Tisdagarna med Morrie är fylld av hjärta och kärlek. Mötet mellan de två är vackert och hängivet. Här finns en befriande humor också. Och sedan en massa aforismer som att "alla vet att de ska dö, men ingen bryr sig" tillsammans med poetiska citat som "älska varandra eller gå under".
Tjejerna i min omgivning vet jag har ett begrepp, nåt de kallar för må-bra-filmer. En feel-good-kultur som de gärna snyftar till, men som jag somnar till. Det här måste vara den manliga motsvarigheten, tänker jag. En må-dåligt-pjäs! En med grabbarnas avromantiserade innerlighet. Rakt på sak! Inget sliskigt dravel. Och må-dåligt-pjäser är det bästa som jag vet, de som får mig att må riktigt bra i slutändan.
Christer Engberg kan ju det här med att hantera sentimentaliteten på scen. Men han hanterar, liksom skådespelarna, detaljerna förnuftigt och med hantverksmässig skicklighet. Det här är bra skådespeleri tillsammans med en fyndig dramaturgi som håller hela vägen. Inte en sekund går till spillo.
Och det blir ju bara bättre av att innehållet har livsnerv. Det handlar för en gångs skull om mig som sitter i publiken.
Jag känner starkt när jag går från teatern att jag vill leva igen och göra uppror mot min likgiltighet, precis som professor Schwartz, med medvetandet på spänn och fullt vaken inför min egen dödlighet.
När man känner så efter en varm enaktare så är det vad jag kallar bra teater. Kort och gott.
Pjäsen spelas i kväll igen på Lärkan i Luleå och kommer sedan till Kalix på söndag.