Lisbeth Karbin såg de första flyktingarna i oktober 2014 när hon handlade i affären. Hon noterade hur tunt klädda alla var trots att hösten börjat övergå i vinter. Det var båtflyktingar från Syrien som fått en fristad i Morjärv. Lisbeth och Astrid beslutade sig för att åka och hälsa på dem och startade kort därefter en klädinsamling eftersom det var det mest akuta.
Lisbeth jobbar på Näsbyns äldreboende i Kalix medan Astrid är pensionerad barnmorska. Ingen av dem hade tidigare någon erfarenhet av volontärarbete och visste inte vad som väntade.
En förfrågan om att skänka gamla kläder skickades ut via facebook. Gensvaret blev stort. Många bybor tömde sina garderober på gamla kläder och tillsammans med hjälporganisationen Norrbottens hjälpande hand har insamlingarna fortsatt, berättar Lisbeth.
– Vi har ett jättebra samarbete med Norrbottens hjälpande hand. Vi behöver bara skriva på facebook att vi behöver till exempel handskar eller skor så kommer det, säger hon.
Under hennes nattskift på äldreboendet i Kalix händer det att folk lämnar säckvis med kläder vid hennes bil som är fullastad när hon åker hem till Morjärv på morgonen.
– Vi har fått in otroligt mycket, det är knappt man hinner sortera allt.
Som mest har det varit 28 flyktingar i Morjärv och över hundra i Töre. Lisbeth och Astrid besöker alla nyanlända.
– Vi berättar att vi är volontärer som bor i byn och frågar om det är någonting de behöver. I början är det mycket som vi hjälper till med men efter ett tag blir de helt självgående. De som varit här längst hittar själv till sjukvård, går på biblioteket eller åker och badar, berättar Lisbeth Karbin.
En period kom det många barnfamiljer. Astrid berättar hur de skjutsat flyktingbarnen till skolan i Töre där de blev inskrivna och kunde börja studera.
I dag pratar alla svenska.
– Vi har även skjutsat de till tandläkaren och till vårdcentralen för vaccinationer och läkarundersökningar.
Många av flyktingarna som kommer mår inte bra och hade behövt professionell hjälp. En del har betalat mycket pengar för att fly från krigets fasor. I Sverige har tryggheten väntat men också en ovisshet över hur framtiden kommer att bli.Många är högutbildade och har haft ett bra liv som de tvingats lämna bakom sig.
Just den här dagen ska Lisbeth hjälpa en man från Afghanistan att betala räkningar. Mannens frus familj blev halshuggen av talibaner. Frun blev ensam kvar.
– Det finns även en familj från Syrien som tidigare var bönder och hade stora odlingar innan IS kom och tog allt. Nu har de ingenting kvar. Det är mycket sånt man får höra talas om, säger Lisbeth.
Hur är det att höra historier om hur folk förlorat anhöriga?
– Man försöker lyssna och vara en medmänniska. Det är jobbigt och man frågar vad man kan göra för att hjälpa till. Alla behöver professionell hjälp för upplevelserna kommer att komma fram någon gång.
Finns det någonting ni saknar?
– Flyktingarna skulle behöva mer sysselsättning. Vi försöker ordna praktikplatser men det är svårt och tar tid. Och om de får en praktikplats i Kalix så måste de bekosta resan dit själv. Med en dagpeng på 61 kronor så räcker det inte långt. De har tristess så att kunna aktivera dem hade varit toppen, de blir överlyckliga när man kommer och hälsar på och vill inte att man ska åka igen.
Har ni mött flyktingmotstånd?
– Det är ingenting vi märker av här i alla fall. Någon kommentar har man väl hört någon gång på affären eller på bussen. Morjärvarna har varit fantastiska på att ta emot dem. De hälsar och bjuder in de till deras hem. Även om man inte förstår varandra så kan man sitta ner och dricka kaffe tillsammans.
–Det finns platser i landet där flyktingarna inte får samma bemötande.
Den historiska flyktingströmmen som drabbat Europa har förändrat Morjärv. Och det är inte slut ännu om man ska tro Lisbeth och Astrid. De är övertygade om att fler flyktingar kommer att komma till byn. Nya bostäder håller på att renoveras av en privatperson och de båda frivilligarbetarna är beredda på att göra fler hembesök.
De är noggranna med att betona att de inte är de enda som engagerar sig för flyktingarna. De nämner Inger Johansson och Bo Johansson som gör hembesök och bland annat hjälper till med ärenden till Migrationsverket, Evert Nilsson och Gerd Brännmark som har svenskundervisning, och Maria Dickman.
Lisbeth skulle vilja att fler vågade ta kontakt med flyktingarna.
– Vi skulle behöva kontaktpersoner i Töre. Jag känner själv att jag inte hinner med mer med tanke på att jag har nattarbete också.