Det spelar ingen roll var man sätter dem. På en sparsmakad teaterscen, i en gympasal ombyggd till några rektangulära enrummare eller ja, till och med på Dansens hus. Klungan går hem. Minst sagt.
Med föreställningen Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter intog den Umeåfödda humorgruppen det sistnämnda tidigare i år - och gjorde succé. Nu befinner de sig på Sverigeturné och förärar Luleå med hela tre föreställningar under fredag och lördag.
Men vad händer när man nästan uteslutande får rosor? Och hur toppar man sina egna produktioner?
Sven, när man läser om er, hittar man nästan uteslutande positiva recensioner. Och rent spontant undrar jag: Är det jobbigt med alla förväntningar?
- De jobbigaste förväntningarna har vi nog inom gruppen, på oss själva.
Är ni rädda för något?
- Vi i Klungan är rädda för att hamna i fel sammanhang. Eftersom vårt material ibland tenderar att vara lite känsligt så tycker jag att det är otroligt läskigt att bli missförstådd och att det man skrivit och framfört feltolkas till elakheter och påhopp. Det är aldrig vår mening.
Är du personligen någonsin rädd på scenen?
- Ibland har jag blivit fullständigt skräckslagen på scenen, men då handlar det om att man inte riktigt vet vad man håller på med. Man är inte färdigrepad eller färdigskriven och publiken har trott att det handlar om något helt annat.
När jag pratade med dig tidigare, i samband med Ingen bor i skogen, sade du att det ligger otroligt mycket jobb bakom varje uppsättning. Blir man mer rädd för att misslyckas när man lagt ned hela sin själ i något?
- När man jobbat hårt med varenda ordval och med att varenda komma ska sitta, så är man mer motståndskraftig om alla skulle tycka att det bara är skit. För då har man ju jobbat hårt och då vet man bättre. Det är lättare att försvara sina texter då.
Är det ett slags skydd att gå in i en annan roll på scenen? Ni jobbar ju verkligen med karaktärerna.
- Att ha en karaktär som man kan utan och innan är otroligt behändigt när man ska skriva. Förhoppningsvis kommer man ganska snabbt till en fas i skrivandet där karaktären börjar surra på egen hand och så hips vips har man något kul. Men på scenen är det alltid lika panikartat, vare sig man har en karaktär eller inte.
Vad är det som är så roligt med att gå in
i olika karaktärer?
- Vi är uppriktigt intresserade av människoöden och personligheter och då finns det ju en naturlig drivkraft i att skapa nya och förhoppningsvis intressanta karaktärer. Och sen utsätta dem för det roliga och även jävulska situationer.
Den enda kritik jag har hittat angående Se oss flyga, handlar om att någon hade önskat sig mer dans. Ni höll i början till på Dansens hus och jobbar återigen med koreografen Birgitta Egerbladh - varför inte mer dans?
- Som vi ser det så dansar vi lika mycket som vi gjort i de tidigare föreställningarna.
Hur är ditt förhållande till dans?
- Jag har alltid velat dansa mer än vad man får. Och det är ju inte så ofta man får dansa men jag dansar ofta i huvudet.
Var dansade du hemma i Luleå?
- När jag var ung dansade jag mycket på discona på Hertsön. Det var många danstävlingar med rent horribla bedömningsmetoder. Jag minns också att jag gick en breakdancekurs i femman, men läraren var lika bra i karate så det blev väl mest snack om att ta sig ur grepp och sånt. Annars har jag väl bara några svaga minnen av att man dansat roligt på Cleo.
Vad grubblar Klungan på härnäst?
- Vi ska lyxa och ta oss tid att bara skriva. Sedan drömmer jag om att få fortsätta jobba kompromisslöst med Klungan. Och hitta en gammal dassig Roland D50 och göra fruktansvärt komplicerade synthlåtar.
Med fulsnygga illustrationer till. Men hördu, säg vilken forum skulle det vara välkommet i?