Alltför prosaisk diktning av Bruno K Öijer
BOKSvart som silverBruno K. ÖijerW&W
Dikten ska tala för sig själv, egentligen oavsett vem skaparen är. Den etymologiska roten till ordet poet betyder ju också just skapare. Skaparen, konstnären ska göra något med orden som ingen annan gjorde, eller säga något som ingen annan sagt.
Detta sagt som motvikt till den besvikelse jag känner när jag läser Öijers nya diktsamling, en efterlängtad en, eftersom Öijer inte precis spottar ur sig böcker. Kanske är dikterna i Svart som silver för prosaiska för min smak, och också för prosabetonade. Kanske uppfyller inte dikterna ett av mina krav ovan, nämligen att säga eller göra något som ingen gjort innan.
I sökandet efter orsaken till läsbesvikelsen hittar jag också något annat som jag tror bidrar till det distanserade och mycket svala intryck dikterna ger.
Dikterna berättar ofta, återger skeenden, platser, händelser, som varit. Jag saknar gestaltningen, det konstnärliga återgivandet av stoffet.
Självklart kan vilken stor eller liten detalj eller händelse i tillvaron bli lysande dikt. Det avgörande är vad poeten lyckas gestalta, inte hur väl man beskrivit något.
/skyfallet domnade bort/slutade att hamra mot fönsterluckorna/jag låg vaken på ett hotellrum i Siena/och lyssnade till avlägsna röster och skratt/hörde sången av kvinnoklackar försvinna/nerför dom smala gränderna/jag tänkte på att det här var din stad/jag tänkte på en höstkväll/när du och jag träffades långt härifrån i vårt kalla efterblivna land/du höll i en bok/med Keats och Shelleys dikter/och verkade glad över att se mej/du hade lång otidsenlig klänning/och ett svart hår da Vinci kunde ha smekt/vi var knappast mer än tjugo år/och varför fick du inte leva/varför insåg jag inte hur kort ditt besök skulle bli i den här världen/
Då undrar jag: So what? Tyvärr är den rätt omfattande diktsamlingen framförallt präglad av dikter i denna stil.
Stileffekterna och metaforiken verkar nästan trötta, och väcker inte liv i dikterna.
Slutdikten Aldrig bryter dock av mot det intetsägande uttrycket, någon annan dikt också, som till exempel Vänder mej om, där språkhanteringen ligger på en högre nivå, och där rytmen i språket klingar tillsammans med diktens innehåll:
bilderna/tänds och släcks i mitt huvud/som lamporna när åskan går//en stark vind/ställer om städerna/vrider allt tillbaka till en prärie/där vildhästarna betar//resväskor/lyfts ur Atlanten/öppnas försiktigt som kärleksbrev//och jag vänder mej om/ser dagen sjunka/en svartvit stig/brinner av röda smultron/berget i bakgrunden har somnat in/vikt benen under sig/
Så jobbar vi med nyheter