"Förr hade människorna kyrkorna. På dem ödslades all tänkbar utsmyckning, hopades kronor av vad landet hade i konst...Låt oss få det i underjorden, katedraler under jorden! Varje hållplats ett sagoslott!"
Så skrev konstnären Vera Nilsson 1955 till dåvarande finansborgarrådet Hjalmar Mehr i Stockholm när hon drev frågan om utsmyckning av tunnelbanan. I den kampen var hon en centralfigur. För hon ville liksom många andra konstnärer då göra "god konst" tillgänglig för alla. I många andra avseenden var hon en pionjär. Hon var den första kvinnan som valdes in i Konstakademien 1954 och var bland de första som lanserade bilden av den moderna kvinnan i sitt måleri strax efter första världskriget. Bilden av den frigjorda, självständiga kvinnan som satt på café och rökte.
Men när nu Yvonne Eriksson skriver om Vera Nilsson och hennes konstnärskap i Att teckna ett liv tar hon inte fasta på henne som kvinnlig konstnär och förebild utan koncentrerar sig på hennes verk och fördjupar sig i det. Hon undersöker vad det finns för relation mellan hennes verk, personlighet, intressen, politiskt engagemang och liv.
Nilsson föddes 1888 i Jönköping och utbildade sig på Tekniska skolan (numera Konstfack) i Stockholm. Hon reste mycket både inom och utom landet, Paris var en favorit som hon ständigt återkom till under hela sitt liv. Där födde hon också sin dotter Catharina 1922, fadern är okänd. Nilsson dog 1979 och lämnade väldigt lite skriftliga anteckningar efter sig, men utöver målningar mer än 100 skissblock med teckningar som närmast kan betraktas som dagböcker.
Hennes måleri är inte insmickrande utan grovt och kärvt och mest känd är hon för sina barnporträtt, som bröt med konventionen om hur barn skulle återges. Hon idealiserade dem inte, utan ville hellre få fram deras karaktär än uteende. Sina motiv hämtade hon ur det vardagliga livet och det var alltid människan som stod i centrum för hennes intrresse.
Att teckna ett liv är generöst illustrerad med Nilssons måleri och teckningar och Eriksson följer hennes utveckling framåt genom alla ismer liksom hur seendet har förändrats genom decennierna. Hon sätter också in verken i dåtidens konstsammanhang med trender, tidsanda och så vidare och vidgar därmed synen på hennes konst. I sina tolkningar hänvisar hon ofta till teorier av konsthistoriker, filosofer, sociologer, geografer med flera. Så Erikssons kunskaper betvivlar jag inte, men hon närstuderar Nilssons måleri och teckningar med en grundlighet som gränsar till omständlig. Och hennes stil är så akademisk att framställningen blir både torr och långrandig, vilket är trist. Vera Nilssons verk vore värt ett bättre öde.