Allt mer lyhörd
Sedan 70-talet har Patti Smith nagelfarit samhället med sina texter och i år har tre böcker med Patti Smith givits ut. Erik Hammar läser hennes verk och ser en civilisationskritiker som aldrig tröttnat.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Jag läste de där raderna långt innan jag hörde Patti Smith sjunga dem. De var bland de hårdaste jag stött på. Kraftfulla, nonchalanta, men utan att kokettera. Om Patti Smith visste jag inte mer än att hon var både musiker och författare. När jag fogade citatet till mitt enda visuella minne av henne - omslaget till genombrottsskivan Horses (1975) - framträdde för mitt inre en rockens kvinnliga superikon, en outlaw-poet i jeans och stripigt hår.
När jag nu tittar på fotografiet igen är min tidigare tankegång helt obegriplig. Kvinnan på bilden utstrålar möjligen en avslappnad självsäkerhet, men uppkäftig är hon inte. Den Patti Smith som möter min blick liknar en androgyn poet, en intellektuell i vit skjorta.
Hon har inte ens jeans.
Ju mindre man känner till om en människa desto lättare är det att skapa sig en enhetlig bild. Och desto mer fel har man. För var och en av de tre böcker av Patti Smith som getts ut under året har min föreställning om hennes författarskap tvingats justeras. Böckerna - en självbiografi och två diktverk - är små bitar i ett pussel som naturligtvis aldrig blir färdigt.
Just kids är Patti Smiths vemodiga och, till en början, oskuldsfulla berättelse om sin kärleksrelation och vänskap med Robert Mapplethorpe, konstnären och fotografen som två decennier senare skulle reta upp en hel värld med sina homoerotiska nakenporträtt.
Paret träffas i New York 1967. Två konstnärssjälar vars vägar korsas av en slump och sedan går ihop. De blir vänner och snart ett kärlekspar, lever på existensminimum, flyttar in på klassiska lågbudget- och bohemhotellet Chelsea Hotel och träffar en grupp andra beautiful losers på klubben Max´s. Det är Robert som ska bli den store konstnären, Patti jobbar i bokaffär för att försörja honom. Det liknar många andra "Vi var fattiga konstnärer"-memoarer man läst, komplett med New York-stämning á la Andy Warhols sextiotal, men det är så ömsint skrivet att invändningen faller.
När Robert, efter många års inre strider, inser att han dras till män blir paret som två syskon. De har en intuitiv förståelse av varandra och om det inte är kärlek mellan dem finns det ingen kärlek någonstans.
Det där fotografiet, omslaget till "Horses", är taget av just Robert Mapplethorpe.
"När jag numera tittar på den bilden", skriver Smith, "är det aldrig mig själv jag ser. Jag ser oss."
Patti Smith växte upp i den lilla staden Deptford Township sydväst om New York. Barndomens mysterium, barnets blick, är utgångspunkt i den fina diktsamlingen Samla ull (Woolgathering) som förlaget Bakhåll gav ut i våras.
"Klara, sällsamma nätter hände det att jag såg hur något rörde sig i gräset... en kväll kom det för mig att de var ett folk som jag aldrig förr hade sett, i underligt gammalmodiga mössor och dräkter."
Folket kallas ullsamlarna. Ett sagofolk bakom verklighetens skärm, där barnet, enligt en vanlig föreställning, kan kika in men de vuxna bara ser vad som finns framför ögonen. Författaren Smith pratar med en mystikers röst. Som en Tomas Tranströmer på vandring under nakna trädkronor, med blåst i håret och solnedgången i ögonen.
Det finns också något i hennes språk, i ansatsen och i bilderna hon frammanar, som är så typiskt USA. Ett USA långt ifrån de utslitna mediebilderna (må det vara Hollywood eller sydstatscowboys). Ett vindpinat östkusts-USA, de första nybyggarnas marker, och kanske är min föreställning lika långt uppåt väggarna som vad gäller "Heroes"-bilden, men det må vara hänt.
Det drömska barndomslandskapet känns igen i diktsamlingen Oskuldens tecken, utgiven i original år 2005.
Men där finns också det visionära, det lätt febriga som förklarar varför varje tidningsartikel om Patti Smith också nämner poeterna William Blake och Arthur Rimbaud. Den engelska titeln, Auguries of Innocence, är ett lån av just Blake.
"Jag ska sitta här till gryningen, dansa längs stjärnornas ryggrad", skriver Smith i dikten En pytagoreisk resande.
Men Oskuldens tecken är framför allt en sorgesång över kriget i Irak. Ibland nästan fysiskt påtaglig. Som i den långa dikten Iraks fåglar med dess rader om de "vilda små möss som bombar vårens första dag", om "en ambulans nedstänkt med Julians blod", om hur bomber "faller som frukt".
Då är det den åldrande, arge civilisationskritikern som talar. Hon vars dryga tre decennier långa karriär som poet, skivartist och "punkmusikens mormor" bara gjort henne än mer lyhörd för mänskligt lidande, för bräckligheten i allt.
Robert Mapplethorpe dog i aids 1989. Att läsa avsnittet i "Just kids" som skildrar hans sista timmar är som att lyssna till en sorgsen fågel viska i bröstet.
Så jobbar vi med nyheter