Allmängiltigt och stringent av Bergström
BOKBrev från min sommarKerstin BergströmOrd & Visor Förlag
Foto: Göran Ström
Kerstin Bergströms tolfte bok på prosa är skriven i brevform. Det är en roman byggd av tio brev där varje börjar med ett utropande Du!
Den tänkta mottagaren är en man, om vilken berättarjaget redan i inledande brevet skriver: "Du var den första jag älskade". Vilket dock inte betyder att denne var hennes första man. Den förste hette Jan, men honom gifte hon sig med för att "han behövde mig".
Det har gått cirka 15 år sedan relationen och breven skrivs i den försommargröna norrländska orten - i ett hus byggt av trä som berättas likna en "väderkvarn utan vingar".
Mitt hus, skriver hon, och associerar till franske Alphonse Daudets bok Brev från min kvarn från 1866. En bok hon återkommande läst, men som brevmottagaren snabbt dömde ut som ytlig och borgelig.
Från en annan utgångspunkt undrar dock undertecknad på vilket sätt Daudets provensalskt färgade bok har betydelse för Bergströms roman. Egentligen, alltså. Förutom som idéväckare, vill säga.
Brev från min sommar klarar sig bra på egna ben.
Men det krävdes en omläsning innan berättelsen fick klarare konturer och vemodet fick kropp.
Breven har det personliga minnet som källa och börjar därför ofta med just minnes-frågor kring när det så att säga "begav sig". Plus så kallade avslöjanden som inte kundes sägas då, för 15 år sedan. Och så vidare.
Banalt och privat skulle säkert en del tycka.
Tack och lov blir det aldrig det. Bergström klarar sig förbi dessa grynnor genom ett språk som visserligen är enkelt, men ändå stringent. Och med vetskapen om kärlekens gränsöverskridande natur blir det till synes privata i stället personligt och - allmängiltigt.
Tiden läker alla sår, heter det. "Galningen" Viktor, en gång boendes i husets övervåning, höll nog inte med. I rummet på vinden, målat som en tavla, hängde han sig. Troligen i kärlekssorg efter en kvinna med stort rött hår.
Och just tiden är central i Brev från min sommar. Men att tro på tidens utnämning till glömskans bästa vän är förrädisk. Och skör. Allt kan snabbt förändras. Till exempel genom åsynen av en Madeleinekaka, eller lukten av ett - åkerbär. Det är berättarjaget i romanen medveten om. Hon som skriver brev till en gammal kärlek, allt medan den nuvarande kärleken, Sven, är på resa med hans barn "over there".
Tiden förändrar människor. Det förväntade blir därför sällan som man förväntar sig. Och tvärt om. På gott och ont.
Något som Kerstin Bergströms 116-sidiga roman berättar om.
Så jobbar vi med nyheter