London.
Stora städer har alltid äcklat mig. Smockat mig. Dragit ner mig i smutsen. Och berusat mig. Fantasierna och grubblerierna upphör aldrig. Högst uppe i en dubbeldäckare på väg över Themsen på Waterloo bridge. Smutsgrått vatten i ebb, och miljoner människor på väg till sina värv dessutom. Där en skola, där en el-station, ett café, gulmålad asfalt, ett lock till en avloppsbrunn.
Hur många mackor säljs varje dag? Hur många kilometer plastfolie går åt till att förpacka alla smörgåsar? Hur många spolningar i allehanda toaletter ska tas om hand? Hur många fiskar måste fångas för att alla ska få sin `fish ´n chips´?
Där går en i kostym, en annan i yllestrumpor. Någon är gammal, en annan är ung. En är svart, två är vita. Därför, och på grund av all rök och all grå smet som avlagras i hörnen, påminner den här staden allt för mycket om en obegriplig myrstack. Och människan ter sig som en förvuxen insekt.
Man betraktar oss utifrån. Alla tycks veta sin uppgift, säger man om myrorna, fastän ingen delat ut ordern. Människan är likadan. Troget på väg. Troget sittandes i en bullrig tunnelbanevagn förbi Leicester Square.
Ett kärnkraftverk måste till också, för att hålla alla lampor tända. Sexhundra flaskor med schampo töms var dag för att tvaga invånarens hår. Lika många tandkrämstuber ska klämmas tomma. Alla har vi spottat i handfatet och avlagt vår morgonurin.
För övrigt har trettiosextusen smärtstillande tabletter svalts för att döva allas vår huvudvärk, och kanske så många som en femtedel måste ta två milligram Stesolid bara för att kunna ta sig genom ytterdörren.
"Silently turning the backdoor key, stepping outside she is free."
Och tusentals tunnor råolja töms för att eldas upp i rondellerna. Runt, runt. Bilar och bussar i mängder. Bromsa, stanna, kör. Allt och alla har sina avgaser, det är uppenbart.
Beställer en eftermiddagsguinness för att tona ner alla ofrivilliga tankekorridorer. Som att sopberget blir enormt. Hon där i högklackat är på väg till jobbet, ett kontor nära Aldwych. Och silvermannen på Covent garden som poserat staty så stolt förut (bara det - vilken makalös uppvisning i vad som borde bli sagt) har nu köpt sprit för alla pengar de förbipasserande har slängt i hans mässingskål. Han raglar nu berusad i skymningen, mer lik en upphettad tennsoldat än någonting annat.
Guinness, mera guinness!
Hemma i Norrbotten var det mesta mer begripligt. Avloppsvattnet porlade i Uddebo (jag hade sett det med egna ögon). Och brödet brukade jag baka själv. Vinterveden höggs, och för bara några veckor sedan blåste vi vattnet ur ledningarna i stugan. Brunnen var alltid självborrad. Och skulle vi förorenat marken ovanför kunde vem som helst begripa att skiten förr eller senare skulle komma upp i kranen.
Så satt allting ihop. Förut.
Men salladen i butiken är londonsk, för jag har ingen aning om vem som plockat den eller var. På gatorna ansikten, skor och strumpbyxor. Ögat registrerar allt. Bröst och hud i mängder av former. I somras puttrade jag ensam ute på Brändöfjärden. Då var allt ensamt, tomt och förlåtligt.
I en tunnelbanevagn som just stannat på Earl´s Court är livskvoten alltjämt densamma.