Det är sällan jag lägger energi på stora omvärldsfrågor, varför ta upp ämnen där allting redan sagts? Nej, jag håller mig till spekulationer på en annan nivå. Irritationsmoment och anekdoter ur vardagen. Vill man ändå sätta in det hela i ett större sammanhang skulle man kunna tänka sig att människans beteende, tillika intelligensnivå, av mig emellanåt ifrågasätts.
Nedskräpning är ett fenomen som länge fascinerat mig, och för att vara självkritisk så kan jag erkänna att jag då och då nästan trillar dit. Men bara nästan.
”Man ska inte skräpa ner uti naturen!” Samtidigt som jag befann mig i skolans lägre stadier växte Håll Sverige Rent som allra mest. Alla barn indoktrinerades med att naturen gråter över minsta lilla godispapper. Just denna bild etsade sig fast så pass att nedskräparinstinkten hos många kuvades, och lite extra tid avsattes för eftertanke. För evigt stannade skräpet i fickan.
Att dumpa avfall verkar, likväl som att hamstra, vara en djupt rotad instinkt hos människan. När något förbrukats är det inte längre önskvärt och man vill så snart som möjligt få bort det ur sin omedelbara närhet. Normen tycks vara ”syns inte-finns inte”, och ägnar man sin handling vidare eftertanke så rättfärdigar man den troligtvis med att någon annan tar hand om det.
Genom ideellt föreningsarbete har jag för ett antal år sedan varit med och städat sträckan Skröven-Tvärån, och intill vägkanten gjordes häpnadsväckande fynd. Förutom ordinarie brunfärgade toapappershärvor, petflaskor innehållande gul vätska, sönderlästa porrtidningar, kondomer, blöjor och bindor, kaffemuggar och mjölkpaket, fanns det även gods av tyngre slag. Kanske härrörde mycket av detta avfall från en tid när miljöstationerna var mer svåråtkomliga, men likväl kan man undra över människans moral.
Släplass efter släplass kördes till uppsamlingsplatsen, men troligtvis var det ändå bara en bråkdel av allt som ännu ligger och lurar ute i mossan. Spisar, toalettstolar, badkar och kylskåp, för att inte tala om alla dessa slänter fyllda av bildäck.
När det nu finns återvinningsholkar i varje by har en ny trend uppstått. Allt som inte går in i hålet ställs utanför, likaledes om man råkat få med sig soppåsen med det brännbara. Istället för att bära hem den lämnas den åt sitt öde. Skatorna gläds, festar på sånt som var menat för komposten, och snorpapper driver i vinden. Skräpets upphovsman är utom synhåll, han har frigjort sig från sitt avfall. Någon annan får plocka upp. Syns det inte så finns det inte.