Det har skrivits många böcker om Inlandsbanan, Sveriges lilla motsvarighet till Transsibiriska järnvägen. Hade resandet på den varit lika stort som författarintresset för banan, hade den varit en lysande affär. Men det är den inte och det har den aldrig varit. Redan när den byggdes betecknades den som en kulturbana, alltså inte en järnväg som skulle gå med vinst. Det handlade mera om att kolonisera det norrländska inlandet.
Detta konstaterar också Bengt Sandhammar i sin bok Inlandsbanan, som är den hittills mest fullödiga beskrivningen, historien och nutiden, av den nära 130 mil långa järnvägen mellan Gällivare och Kristinehamn.
Inlandsbanan har av någon anledning alltid överlevt och den överlevde till och med den socialdemokratiske kommunikationsministern Georg Andersson som 1991 försökte med ett yxhugg lägga ner alltihopa. Han misslyckades och det återkommer Bengt Sandhammar till på flera ställen i boken.
Det är en bok som på sätt och vis gör de andra inlandsbaneböckerna onödiga. På 288 sidor får vi alla fakta om banan, vilka små privata järnvägsföretag som redan byggt de sydliga delarna som löstes in liksom det statliga järnvägsbygget, sträcka för sträcka. Anläggandet av tvärbanorna får sitt eget kapitel och det får också övriga järnvägar i inlandet.
Vi får möta människorna längs banan, banvakterna, rälsbussförarna, lokförarna, stinsarna och andra som höll och håller tågen igång. Vi får en beskrivning av persontrafiken genom åren, liksom godstrafiken, en genomgång av alla trafikplatserna, loken, vagnarna och rälsbussarna och var dessa fordon hade sina lokstall och var ångloken kunde få stenkol och vatten. Och så alla broarna över vattendragen och inte minst broarna som delades mellan vägtrafik och järnvägstrafik. Och så postens roll längs banan, liksom säkerhetssystem och olyckshändelser.
En anledning till att det blev en inlandsbana var att militären behövde en transportled som inte var lika sårbar som den mera kustnära stambanan genom övre Norrland. Den enda militärmakt som dragit fördel av Inlandsbanan var Tysklands som hade fördel av hästskotrafiken Trondheim-Narvik. Också om detta skriver Bengt Sandhammar.
Ja, det saknas liksom inget i detta praktverk och där finns också en spaning in i framtiden, om Inlandsbanan kommer att överleva eller om den nu kommunägda och drivna banan faller för någon ny kommunikationsministers yxhugg.
Hoppet om en framtid finns och det illustrerar bokens omslag. Det visar ett tåg med Malmbanans typiska malmvagnar på väg över Emån. Men det är inte det förra sekelskiftets tanke som blivit verklighet, att skeppa den norrbottniska malmen över en västkusthamn. Nej, "malmtåget" är på väg till Orsa och Kallholsfors där de ska lastas med kalk för LKAB i Norrbotten. Det är den nya framtiden för Inlandsbanan, godståg som rullar längs hela banan.