Att vara mamma är inte alltid det lättaste, men inte heller att skriva om sin mamma har varit så lätt visade det sig i antologin Mor mamma morsan där tretton författare/kulturpersonligheter berättar. Och där finns förstås ett samband mellan de svårigheterna. Det är till och med omöjligt, menar Anna Jörgensdotter, som är en av de tretton. "Hur jag än skriver blir det ett svek. Hur jag än skriver kommer jag att censurera, fabulera."
Pappor har länge porträtterats - de tjusiga, de framgångsrika, de frånvarande, de alkoholiserade - de har varit lättare att ringa in och ansetts som intressantare, men om mammorna har tidigare inte mycket sagts. Kanske av samma skäl som några av författarna här anger - att hon alltid funnits tillhands, man har tagit henne så för givet att hon nästan blivit osynlig. Men när de nu framträder här får de göra det fullt ut, på gott och på ont. Det är uppriktighetens stjärna som ledsagat skribenterna.
För att närma sig sin mamma har några gått omvägen om sig själv och berättar sin egen historia. Men där bakom finns hon alltid. Andra inkluderar även mormodern för att helt och fullt kunna återge bilden av mamman. Jag läser om färgstarka, högljudda mammor, trasiga, självuppoffrande mammor och om mammor som inte klarat av sin roll som förälder. Här finns lyckliga uppväxter och tragiska och så alla de där som ser alldagliga ut på ytan, men rymmer så mycket kärlek, tillit och styrka.
En del förhållanden mamma/barn är väldigt komplexa, andra enkla och okomplicerade. Men oavsett vilket är det oftast inte förrän i vuxen ålder som författarna förstått vad mammorna gjort för dem och vad de lärt sig av dem. Det mentala bagaget man har med sig hemifrån varierar förstås, någon har fått ett gediget självförtroende, andra insikter om rädsla, lojalitet, trygghet osv.
Det är spännande att läsa om alla dessa mammor, det får mig automatiskt att reflektera över min mamma och min egen roll som mamma och hur de bilderna efterhand har förändrats. För mamma är man inte, det blir man.