Konflikten är någonting av ontologins centrum. Utan motsättningen inget drama, ingen religion, ingen kärlek. I sin förlängning funnes inte livet om det inte fanns en motsättning – till döden. Så är vårt tänkande organiserat. En fram och en baksida. Svart och vitt. Samt att det bakom allting finns någonting mer.
En framtid finns också, och ett förflutet. Och finns det inte en framtid för en själv personligen så lär det med största sannolikhet finnas det för andra individer. Liksom för universum i stort.
I sin avart blir motsättningen till ett krig med målet att utplåna och förinta sin fiende. Någonting som sällan lyckas. Jag tillhör ju för övrigt en generation som sluppit ha krigen inpå knuten. Men jag är tillräckligt gammal för att ha gjort militärtjänsten, eller rekryten som min farfar kallade det där som drabbade de flesta av oss unga män. Att man ofrivilligt kallades in för ett års utbildning i dödandets ädla konst.
Då, när man stod där bakom någon kasern och övade ”skyddsmask på” eller kastade handgranat på skjutfältet i Lomben, kom fantasierna om hur detta tett sig om det var på riktigt. Och därför var jag med dem – varenda soldat – alltid och för evigt som vore vi fångade i helvetet. Varenda molekyl av stridsgas i Somme har jag inandats. Varenda kula som lemlästat meniga och korpraler i smattrande kulregn har först passerat genom min kropp. I tidlös oändlighet.
Det är därför som många män sitter som klistrade framför dokumentärer om skyttegravskrigets elände. Vi bearbetar ångesten. Deras och vår egen. Och drömmer om en värld uppbyggd på kärlek och medkänsla.
Man ska heller inte glömma att krig tycks vara näring för en del människor. Som ett slags livselixir. Om du tänker efter har du säkert en eller annan i din närhet som sugs till bråk och missämja, och gärna startar en ny konflikt om den gamla ebbar ut. Även stora krig startar i det lilla, brukar jag tänka. Såsom grannar kan bråka om staketets placering. Eller någon annan trivialitet.
På avstånd väcker krigets konflikter avsky och ilska. På nära håll hat. Som när de israeliska bomberna så urskillningslöst dödar barnen i Gaza. Jag skrev om det förut, med samma indignation, den sommaren det förra kriget rasade. Jag minns inte ens vilket år det var, eller för vilken gång i ordningen. Allt som en ändlös repris. Jag är maktlös, uppgiven och skyldig.
För det enda som mullrar när jag går och lägger mig på kvällarna är åskan.