Alkoholpolitiken i fokus
BÖCKERKung BrännvinPelle BerglundPrismaStaten, supen och systemetLennart JohanssonSymposion
Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX
"De lösa arbetarna" var det sena artonhundratalets paria. I norr var det extra tufft. Nykterhetsideologin dominerade. Vissa delar av de norrlänksa länen hade "torrlagts" och brännvinstillgången var i princip noll.
Men till föga nytta. Svartspriten flödade, lönnkrogar blomstrade.
Det så kallade "Norrlandsproblemet" bestod ett bra tag. På 1930-talet hade restriktionerna skapat "en speciell dryckeskultur med hembränning, lönnkrogar, denaturerad sprit, eter och bluddervin (brännvin utspädd med saft)".
Citatet är från historikern Lennart Johanssons nyutkomna bok Staten, supen och systemet, en granskning av de senaste hundrafemtio årens svenska alkoholpolitik.
Johansson försöker bland annat svara på varför alkoholen just i Sverige, samt övriga nordiska länder, setts som ett så stort socialt problem.
Trots att det inte finns belägg för att vi någonsin druckit mer än i övriga Europa.
Till viss del, menar han, beror det på vårt lutherska arv med plikttrogenhet och måttlighet. Dessutom var nittonhundratalets dominerande samhällsprojekt - folkhemet - uppbyggt kring idealbilden av "den skötsamme, nyktre arbetaren". Att dricka offentligt, på krogen eller torget, var dekadent och suspekt.
Motboken (i nationell skala från 1917 till 1955) var folkhemmets kronjuvel.
Varje hushåll tilldelades en viss mängd sprit per månad (länge fyra liter) och inköpen antecknades i boken, eller snarare häftet. Lätt att skratta åt idag, men det fungerade faktiskt. I alla fall om målet var att hålla nere totalkonsumtionen.
Jag vet inte vad Johansson anser om motboken, men jag har en känsla av att han föredrar dagens mer tillåtande, alternativt slappa, syn på alkoholförsäljning. Vissa formuleringar avslöjar honom ("moralisk panik", "minutiösa kontrollen").
Och visst, "lösningen" på Norrlandsproblemet är inget att sträva efter.
Å andra sidan ökar svenskarnas alkoholförbrukning. Det behöver i sig inte vara farligt, kanske är det lågkonsumenterna som börjat dricka mer, men det kan också innebära fler döda, fler trafikolyckor, fler misshandelsfall.
De frågorna borde ha tagits upp mer i en annars omfattande och djupt fascinerande bok.
Dilemmat att kombinera alkoholförsäljning med folkhälsa är inget unikt för Sverige. Inte ens för stater.
Ta bara brännvinskungen LO Smith. Lars Olsson Smith, förevigad med medaljong på Absolut Vodka-flaskan. En gång, för länge länge sedan, Sveriges mest omtalade person. Under några decennier i slutet av 1800-talet tjänade han miljoner på brännvinsförsäljning och förespråkade samtidigt nykterhet.
Biografin Kung Brännvin, skriven av turnéproducenten och föredragshållaren Pelle Berglund, är en klassisk historia om uppgång och fall. LO Smith, en driftig skånsk bondson, anländer knappt sjutton år gammal till Stockholm, jobbar som en besatt och är snart ägare till ett spritmperium. Han får en riksdagsplats, bygger lyxhus, reser jorden runt, men förlorat till slut allt.
Mest känd är Smith kanske för sina så kallade "brännvinskrig" mot Stockholms stad. När staden år 1876 valde spritleverantörer fick Smiths Win- & Spirituosa AB nobben. Smith kontrade med att öppna en egen butik med billigare sprit på Reimersholme - bara ett par kilometer från centrum men på den tiden utanför stadsgränsen.
Smith ordnade gratis båtresor till Reimersholme. Ångbåtarna var fullpackade med folk som bar på kannor, krus, burkar, vad som helst som kunde rymma sprit.
Men brännvinet var inte bara billigt. Det var rent.
All annan sprit innehöll höga halter av finkel. Enligt Smith, och många med honom, var finkeln den direkta orsaken till delirium - psykotisk sjukdom orsakad av alkohol. Win- & Spirituosa AB framställde såväl "femdubbelt renadt brännvin" som "tiodubbelt renadt".
Det sistnämnda har gått till historien som "Absolut Rent Brännvin".
Pelle Berglund har forskat om LO Smith i över tio år. Med biografin, som i långa stycken är uppbyggd som en roman, vilket ger ett lite virrigt intryck, hoppas han bland annat ge Smith "en form av bekräftelse och upprättelse". Det är tydligt att han tycker mycket om sin huvudperson. Kanske för mycket.
Att Smith, när de spanska och svenska byråkratierna tillsammans omöjliggjorde hans brännvinsexport och drev honom i konkurs, blev utsatt för "landets största ekonomiska justitiemord" kan visserligen vara sant (Berglund underbygger teorin väl och säger sig också ha hittat brev som bevisar misstanken), men författaren skänker ett alltför förlåtande, Jesus-aktigt skimmer över brännvinskungen.
Det som ändå gör boken intressant är Smiths kombination av stenhård kapitalism och arbetarpatos. Han betalar löner en bra bit över genomsnittet och organiserar ångkök (dåtida soppkök) för behövande. När han håller ett improviserat tal för en grupp arbetare utbrister han plötsligt:
"Undvik den dryck på vilken jag förtjänat min förmögenhet!"
Hyckleri?
Jag är inte så säker. Smiths ord kan omformuleras till en fråga, som Systembolaget ännu brottas med:
Vad är producentens ansvar och vad är brukarens?
Så jobbar vi med nyheter