Kul därför att notera det författaren Torgny Lindgren sagt:
”Alfons Åberg far, han är en av de stora heroiska gestalterna i svensk litteratur.”
I ”Bakom Alfons”, Klas Gustafsons färska biografi över Gunilla Bergström, berättar huvudpersonen att hon utformade Alfons och hans pappa under en helg 1971.
”Egentligen tycker jag bäst om pappan. Så tycker jag vuxna ska vara. Disträ, vänlig och inte så petigt pedagogiskt intresserad av sonens förehavanden”, menar hon.
Han går i tråk-beigekläder och nerkippade tofflor, med några glesa hårstrån och sluttande axlar. ”Ingen cool atlet”, men som hon tror pappor är.
Sympatisk är han. En ensam manlig vårdnadshavare, bosatt i förortslägenhet, där han träget lagar mat, diskar, handtvättar och tar hand om sin son.
Psykologen Per Naroskin tycker att han inte alltid verkar hundra procent närvarande, men däremot där-varande och med en grundläggande munterhet – ”en av de mest tilltalande dimensionerna i föräldrakärlek.”
Sitt förnamn får han först i ”Alfons ABC” 2002. Under B står det då om Bertil Åberg, barnafar, som inte bankar barn i baken.
Inget felfritt föredöme, erkänner Bergström, men ”Varför skall alla vuxna vara perfekta i barnböcker, när vi inte är det i verkliga livet?! Jag är inte intresserad av att ligga rätt i tiden eller vara politiskt korrekt. Usch, så förnedrande. Vara korrekt! Hellre motvalls, självständig och busig än vara uppdaterad, anpasslig!”