Som en sista del av nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs livsverk Utopins röster publiceras nu De sista vittnena. Om Aleksijevitjs tidigare böcker handlat om kvinnor i krig och unga pojkar i krig, rör sig den vitryska författaren nu ner till barnens nivå. De minsta och känsligaste människornas upplevelser av andra världskriget: ljudet av tyska stöveltramp, tanks, blod och bestialitet.
De sista vittnena är hundra berättelser om hur barn från fyra till tolv år ser nazityska trupper välla in i Sovjetunionen 22 juni 1941 och vars första offer blev befolkningen i den västligaste utposten, Vitryska rådsrepubliken.
Röda armén flydde, kvar blev de civila, vuxna, barn, kreatur, hundar, katter. Skalbaggar. De klarade sig bäst.
Männen avrättades - om de inte lyckades fly till Vitrysslands glesa skogar och ansluta sig till partisanerna - kvinnorna dödades om de var anslutna till kommunistpartiet eller misstänktes vara judar. Sist massakrerades barnen.
Det är hundra fasansfulla skildringar i den litterära intervjuform som Aleksijevitj nu vant sina många läsare vid.Hunger, köld, skräck, skenavrättningar - riktiga avrättningar. Lidandet ropar mot himlen, till en Gud som för tillfället tittar åt ett annat håll.
Men här finns också humanitet som när mormödrar, lärarinnor, barnhemspersonal med risk för sina egna liv ömsint tar hand om övergivna små flickor och pojkar.
De sista vittnena är en stark bok. Ändå anser jag den vara det svagaste numret i Aleksijevitjs mäktiga svit om sovjetfolken. Författaren utförde sina intervjuer 1978-2004 då hennes barnavittnen hunnit närma sig pensionsåldern. Man kan tvivla på minnesbilderna av kriget hos en fyraåring och än mer hos en nyfödd vid krigsslutet 1945 (en numera åldrad taxichaufför i Minsk).
Jag saknar en berättare om berättelserna, kanske en analytiker som kan ge den historiska kontexten, det underliggande politiska dramat mellan Stalin och Hitler. Vitryssland var ingen idyll före den tyska invasionen och inte efteråt heller. Det var vanligt att vitryssar blev samarbetsmän hellre än att ansluta sig till skogspartisanerna, judepogromer var inte ovanliga före kriget. Stalins utrensningar av höga militärer och partikadrer under 30-talet drabbade också Vitryssland.
Arma land, arma barn, tvingas man utropa.
Först en Stalin, sedan Hitler, Stalin igen och efter en kort liberalisering efter kommunismens fall 1991, farbror Lukasjenko, den senaste i raden av mustaschprydda diktatorer.