Alakoski vill bli läst i fängelset

Småtjuven står i centrum i hennes nya roman. Susanna Alakoski hoppas på att bli läst i landets fängelser. "Kanske blir jag en litteraturens Johnny Cash."

Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX

Kultur och Nöje2010-02-09 06:00
Susanna Alakoski skrattar men ändå inte. Hennes debutroman Svinalängorna nådde människor som vanligtvis aldrig läser eller går på bibliotek.
Berättelsen om en flickas uppväxt i ett alkoholisthem i Ystad på 1970-talet fick en ensam och rullstolsbunden 92-åring kvinna att släpa sig till biblioteket för första gången på 40 år. Hon hade läst en roman vars författare hon absolut ville träffa.
- Hon kom med sin personliga assistent. Det var helt fantastiskt.
Håpas du trifs bra i fengelset heter den nya romanen som på sätt och vis kan läsas som en fri fortsättning, även om den inte är tänkt som en sådan.
Barnen till ett missbrukande finskt invandrarpar växer upp, men till helt olika liv. Som barn har Anni flera gånger cyklat till sjukhuset för att hälsa på sin mamma vars olyckliga liv ännu en gång landat i ett självmordsförsök.
Som vuxen blir Anni socialarbetare med jobb, sambo och unge. Hennes älskade bror Sammi däremot vandrar en snitslad bana från observationsklass till sprit, hasch och heroin.

Just obs-klassplaceringen framstår som en brännmärkning av ett oroligt om än begåvat barn, men Susanna Alakoski aktar sig noga för att enkelt svara på frågan varför Anni klarar sig och inte hennes bror.
- Jag har själv fått frågan "hur har har du klarat dig?". Och jag vänder mig mot idén om att jag skulle vara ett genetiskt praktexemplar. Herta Müller svarade "tur", på hur hon överlevde i Rumänien.
- Tur är en viktig faktor i dag eftersom vi lever i ett så inhumant samhälle.
Den nya romanen är bitvis skriven som en inre monolog, ibland med prosalyriska avsnitt. Den personliga upplevelsen av fattigdom och utsatthet bultar under texten som bärs fram av raseri och förtvivlan.
Raseri över att drogmissbrukare som kämpat och gjort sitt yttersta, som till slut blivit nyktra och gjort sig fria, möts av beskedet att de ändå inte är betrodda att få hyra en bostad.
- Det är en sådan paradox, vi har mer kunskap än någonsin om människans psyke, och ändå, i takt med att kunskaperna ökat har det humanistiska samhället snart krympt till ett ground zero, säger Susanna Alakoski.

Hon har sett människor från sin uppväxt nå graven innan de fyllt 40. Men exakt vilka erfarenheter som är hennes egna vill hon inte säga. Ännu mindre huruvida hon själv har syskon som tar droger.
- Jag förnekar inte att min uppväxt var svår på många sätt och att jag sett missbruk i alla möjliga variationer i både Finland och Sverige.
- Men jag tycker det blir konstigt om jag efter att ha skrivit en roman korrigerar innehållet i den genom att tala om hur min biografi ser ut. Jag har gjort mig fri från den genom att välja romanformen. Jag gör inga anspråk på dokumentär sanning, men jag gör stora anspråk på att få använda mina erfarenheter fritt.

Ett viktigt tema i boken är just knarkarens anhöriga. Medan Sammi går djupare ner i drogträsket och misslyckas med behandlingarna han ändå får slutar Anni aldrig hoppas. Under långa perioder, på att han ska dö. I nystrukna kläder på väg till jobbet ser hon honom avtändningsknulla med en uteliggarkvinna vid järnvägsspåret.
- Anhöriga till missbrukare tvingas många gånger fatta omöjliga beslut. Det är så överjävligt och översvårt. Det finns inga mallar och det är något av detta som jag försökt beskriva. Jag tror det finns en oändlig variation på dessa saker, och det gör mig jättebekymrad att vi talar så lite om det. Det måste finnas hundratusentals barn som vuxit upp i närheten av narkotika.
- För mig har varenda uteliggare jag kliver över anhöriga. Uteliggarna har haft ett liv, och jag fattar inte att de inte är mer levande för oss.
Vissa kanske skulle tycka att det vore svårt, nästan omöjligt, att skriva den andra romanen efter en succédebut som Svinalängorna, men Susanna Alakoski känner sig tvärtom befriad. I dag har hon ekonomiska möjligheter att få skriva på heltid, och de till synes chanslösa lär bli huvudpersoner i flera av hennes romaner.
- De här frågorna är oändliga, jag har en bokkö i huvudet. De historier som pockar på mest skriver sig först.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!