Ja, raderna kan nästan fira tvåhundra år jämt eftersom de först trycktes 1813 i en i övrigt bortglömd publikation kallad Poetisk kalender. Från samma tid var poeten och biskopssonen Erik Johan Stagnelius, kanske fortfarande känd utifrån läroverkens undervisning i svensk litteratur. I så fall minns man romantiska sommaridyller likt raderna om göken. Poemet Näcken har stannat i mitt eget minne med sina ord som ”guldmoln” och ”silverbäcken” eller ”månskensnätter” och ”blomsterkrönta slätter.”
Kontrasten är påtaglig till en nypublicerad uppsats. Där möter vi en högst prosaisk formulering, nämligen ”Från fjäll till regnskog och savann: satellitföljningar visar gökens flyttning och årscykel”. Bakom uppsatsen står inte mindre än sex forskare varav den lokalt mest kände kanske är Nils Åke Andersson med koppling till Abisko naturvetenskapliga station. I övrigt gäller det forskare vid Biologiska institutionen vid Lunds universitet. Det hela återfinns i Norrbottens Ornitologiska Förenings kvartalsskrift Fåglar i Norrbotten, nr 4:2014.
”Naturligt nog” inleds texten med att hänvisa till självaste Linné och hans samtid som trodde att göken matas av en liten fågel. Till yttermera visso förvandlas göken när den slutar gala till en hök som äter upp just den lilla fågeln. Varifrån kom göken på våren? Gällde kanske samma sak som för svalan som övervintrade på sjöbotten? Så sades det i alla fall och så bristfällig var kunskapen den gången.
Fågelflyttning blir därför en central fråga vad gäller göken. Under 1800-talet var fortfarande flyttningsvägar och vinterkvarter okända, låt vara att det allmänt talades om ”någonstans i tropiska Afrika”.
Ringmärkning kunde vara ett sätt att få kunskap men genombrottet kom först när satellitsändare blev tillgängliga. I Kajsa Wargs stil blev receptet: fånga en fågel, sätt på den en ultralätt sändare och följ sedan hur fågeln förflyttar sig.
Sagt och gjort: kunde skånsk/danska gökar med framgång förses med satellitsändare och sedan pejlas så varför inte göra samma sak med de lappländska. Abiskoområdet fick bli platsen för detta. Sändarna, som bara väger 5 g, lämnade sina signaler i tiotimmarspass, och gjorda sedan två dygns uppehåll för att ladda batterierna via solpanel.
Så fortsatte pejlingarna upp till två års tid, d v s 4.500 positioner levererades under sammanlagt fyra flyttningsresor. Det är detta som artikelrubriken syftar på: från fjäll till regnskog och savann.
Abisko-gökarna gjorde kort och gott långväga ögleflygningar, med andra ord de valde skilda rutter för sydlig och nordlig förflyttning. Från Lappland bar det av söderut via Finland, östra Europa och Sahel-zonen i Tchad och Sudan. Norrut valdes rutten via Västafrika och centrala Europa tillbaka till Torneträsk.
Vinterkvarteren låg i Kongo och Angola, således regnskog och savann eller fuktig vintermiljö. Att fullborda flyttningsöglan innebär en total distans på ungefär 19.000 km.
Sådana långväga flygare har vi i våra fågelmarker – detta då till skillnad från teorin om övervintring på sjöbotten.
Ser vi mera på närområdet (mätt med ”gökmått”) kan man tala om Abisko-gökarnas flyttning genom Norrbotten och norra Skandinavien. Då gick färden söderut snarast genom Tornedalen medan man på returen kunde få exempel på flygning längs norska kusten. Därifrån rapporteras också om snabba långresor. Vad sägs om att en gök på två dygn kunde göra etappen från Kristiansund på norska västkusten till Abisko, en färd på 750 km?
Smått obegripliga förefaller dessa förflyttningar trots att vi har positionsuppgifter. Och lika enastående är ortstroheten till häckningsreviret men inte till vinterns rastplatser. Göken ska till varje pris återvända till sin ”hembygd” trots att ungarna inte kan ha lärt sig det av föräldrarna. Göken lägger som bekant ägg i främmande fågelbon och de biologiska föräldrarna försvinner sedan söderut. Ungarna får klara sig själva – inklusive att återvända följande vår.
Undra på att göken har en alldeles speciell plats i folktron. Fråga den mest genomsnittlige medelsvensson vad han vet om göken så får man i bästa fall tre svar.
För det första: det karakteristiska lätet är allmänt bekant även bland stadsborna. I en rad språk har den också namn efter sitt läte. Koekkoek blir det på holländska, kukken i Danmark, gowk i Skottland, coucou i Frankrike.
För det andra: särdraget att lägga ägg i andra fåglars bon är välkänt. Parasitismen som det kallas på finare språk blir ett skäl till att det räcker med sex veckor vid Torneträsk och trots allt hinna genomföra sin fortplantning. För det tredje: gökotta anknyter direkt till fågeln men är idag på gränsen till en bortglömd företeelse.
På dessa tre svar kan vi också förklara mycket av gökens ställning i folktron. Namnet var det först. Det räcker inte med att uppfatta detta som ljudhärmande. Ingen mindre än vår Herre blir ibland inblandad. Han hade nämligen glömt bort att namnge göken vid skapelsen. Den senare svarade högfärdigt, då ropar jag själv mitt namn från kvist till kvist.
Beträffande parasitismen hade redan de gamla grekerna sin förklaring. De sade nämligen att hanen var glupsk och brukade sluka äggen. Honan förebyggde detta genom att värpa i andra fåglars bon. Gökottan till sist: där avses en utflykt i naturen en vårmorgon när göken börjar gala.
Med dessa förklaringar blir den linneanska tanken att göken övervintrar på sjöbotten överflödig. Idag talar vi om satellitmätningar, ortstrohet och att göken har en årsflyttning från Torneträsk till Afrika söder om Sahara. Det var okänt en gång – och är smått otroligt idag. Tänk på det nästa gång du hör sommarens första gök. Ramsan som förklarar att södergök är dödergök men östergök är tröstergök är inte mycket värd numera. Med en årlig flyttsträcka om 19 000 km har väderstrecken spelat ut sin roll.