GAMMELBLUES
BOB DYLAN
"Tempest"
(Columbia/Sony)
"I ain’t dead yet. My bell still rings."
Nej, han är sannerligen inte död Bob Dylan. Och bevisar det tydligt på nya plattan Tempest. Ett så här bra album har han inte levererat sedan 1997 års Time out of mind.
Jag ska villigt erkänna att den första lyssningen inte direkt var en positiv upplevelse. Gnäll-Dylan som återigen körde lite för mycket blues i saggigt tempo, blev omdömet.
Men så fastnade gunget i Narrow way och genast började övriga bitar falla på plats. Musikaliskt är det förvisso ingen större skillnad från tidigare plattor på 00-talet, bortsett från att de ofta rätt monotona låtarna är så mycket bättre.
Dylan visar också att han är tillbaka som den store rockpoeten och lånar snyggt och friskt från alla håll och kanter. Tydligaste exemplen är Beatles-referensen i Roll on, John och i det 45 verser och 14 minuter långa titelspåret där han hämtar från James Camerons Titanic.
Som vanligt är jag ganska sval till bluesharvandet och jag hade gärna sluppit ett par av dessa spår. Det drar ned en i övrigt väldigt stark platta.
Från en 71-åring som jag trodde hade gjort sitt.