685 sidor. Därför kan startsträckan i Roslund & Hellströms Två soldater vara jumbojetlång. Av säkerhetsskäl. För att läsaren ska komma in i berättelsen, lära känna människorna och bli hemmastadda i en värld vi hatar, en värld fylld av hänsynslöshet, en värld där pojkar och unga män stjäl, dödar, bränner bilar och attackerar brandmän som släcker eldsvådor. En värld där små pojkar drömmer om att lära sig att stjäla och döda så att de, när de blir stora, kan bli medlemmar i de gäng som gör det. De vill bli delar av en kriminell gemenskap, för att det att de inte blivit lockade av andra gemenskaper.
Två soldater är en omsorgsfull och, tror jag, initierad skildring av en värld av hat, torftigt språk och stereotypa umgängeskoder. Det är en värld som är lätt att hata, men den försvinner inte om den möts med hat. Vi måste lära oss att bemöta den på andra sätt. För att gör det måste vi lära känna den och hur den fungerar. Vi måste förstå hur den är sammansvetsad och hur den ser på oss. Vi måste lyssna till de berättelser den använder när den rekryterar och skapar sådana som Leon Jensen och Gabriel Milton som redan som nioåringar var fullkomligt uppslukade av vad de vill bli när de blev stora. De ville bli kriminella.
För poliser som José Pereira som såg hur Leon Jensen och Gabriel Milton redan som nioåringar varit aktiva brottslingar var det bara att vänta tills småbarnsbrottslingarna fyllt femton. Vänta på att pojkarna använt uppmärksamhet, koncentration och energi under uppväxten till att lära sig sådant som främjar karriären som brottslingar och, sedan de åkt fast, använda det lilla de lärt i skolan till att förkovra sig som kriminella.
Tidningar och böcker existerade inte i deras värld, däremot läste de polisförhör med mikroskopisk noggrannhet, för att kunna skada eller döda de medbrottslingar som hade talat med polisen.
Hur kan nioåriga pojkars framtidsdrömmar vara proppfulla av ambitioner om att göra nästan vad som helst för att kvalificera sig till medlemskap i de kriminella gäng som utvecklar sin verksamhet i Fittja, Rinkeby, Bergsjön, Rosengården, Södertälje och andra samlingsplatser för invandring, dålig utbildning och bristande framtidstro? Hur bevarar poliser sitt engagemang när de ser att gängkriminaliteten inte avtar utan tvärtom ökar? Svaret är att många inte gör det, men Roslund & Hellströms poliser gör.
Startsträckan i romanen är alltså sjukt lång och det finns annat att irriteras över: upprepningsmani, detaljhysteri och ett ordval så begränsat och stereotypt att jag undrar varför författarna nöjt sig med att använda de femtio vanligaste substantiven och de trettio vanligaste verben i det svenska språket och pronomen en masse.
Ändå fastnar jag snabbt i berättelsen, ja jag sugs in i den och vill vidare, inte för att veta hur det går, ty det anar jag snart och, till skillnad från avslutningen i Tre sekunder, blir det inget överrumplande slut, och det är bra. Jag får det slut jag vill ha.
Det finns mycket hos Roslund & Hellström att tycka om. Nerven och intensiteten i berättelsen får andra svenska deckare att framstå som avslagna, och, viktigaste av allt - trovärdighet och solidaritet. Solidariteten inkluderar alla personer i romanen. Perspektiv skiftas ofta, oavsett vem av personerna som betraktar världen så är skildringen sällsynt äkta, nära och trovärdig. Växlingarna mellan de olika personerna är vältajmade och språket ligger nära de personer som står i fokus, ändå är helheten konsekvent och tydlig. Det är imponerande, underhållande och lärorikt.