"Jag tror att jag sett en person som skulle kunna vara mördaren." Om man inte visste att det var en historisk roman man läser, så skiljer sig inte det yttrandet från den genretypiska deckaren.
I Illdåd är kommissarie Ulvbjörn på jakt efter en mystisk mördare, "beredd att gå över lik för att hindra sanningen att komma fram." Här förekommer också en brottsplatsundersökning, där Ulvbjörn undersöker liket (Rolf; Tuvas far, och Ulvbjörns svärfar) och även hittar ett möjligen ditplacerat, potentiellt mordvapen. Ulvbjörn börjar bena i mordgåtan, och analysera vem förövaren kan vara. Lite tillyxat är ju polisarbetet, men så ska ju handlingen utspela sig i slutet av 600-talet. Ulvbjörn och hans sidekick Tubbe förhör alla som samlats i danernas Lejre, där Frode härskar. Frågorna hopar sig som de brukar i deckarna: är det Frode som ligger bakom alltsammans? Hade Tuva motiv att döda sin far? Vilken hemlighet bar Rolf på?
Medan Ulvbjörn grubblar på det hinner han ge tillbakablickar över tidens myter och sägner, däribland den om Grendel-odjuret. Som utvikning ger det piff åt berättelsen, men inget större tillskott till själva handlingen, som rör sig stadigt som tåget mot att Ulvbjörns pollett ramlar ner och han förstår vem mördaren är, och vilket motiv han hade. Detta ska nu inte avslöjas här, inte heller hur upplösningen ser ut. Något fler lik blir det i alla fall. Men varför är det gräsligare när en tjej har ihjäl någon, än när en viking gör det?
Illdåd är anmärkningsvärt ojämn i stil och språk och man kan misstänka ett gnisslande redaktörsarbete bakom. Mot slutet blir dock texten mer lättflytande, med språkligt mer trovärdiga repliker och färre folkbildande utvikningar, vilket boken i övrigt är tätt späckad med.
Med tanke på de dramatiska händelser som Harrison målar upp, så är bristen på spänning framträdande. Ett visst läsvärde finns det dock, den röda tråden är inte svår att följa, och som spaningsledare är ju Harrisons deckarhjälte minst lika enveten som Barnaby. Vilket blir Ulvbjörns nästa fall?