50 år – då gäller det att ordna ett riktigt firande. Den blivande 50-åringen Norrbottensteatern får en miljon extra av skattemedel för sitt 50-årskalas. Det låter häftigt, men sedan läser vi bidragsansökan som gått till Luleå kommun och landstinget. Där skriver teaterledningen att jubileumsårets linje är att ”inte alltför mycket manifestera det förgångna utan blicka framåt trots en viss tillbakablick”.
Blicken framåt är en ”sommarteater” som kanske kan komma att spelas på Gültzauudden. Det låter spännande. Sedan blir det en rejäl tillbakablick, till tyskt 1930-tal och den roman som senare blev musikalen ”Cabaret”. Det blir nu andra gången för den musikpjäsen på Norrbottensteaterns stora scen och man undrar varför. Är det en fortsatt inriktning på after work-teater?
Norrbottensteatern ska naturligtvis inte blicka tillbaka på tyskt 1930-tal, i stället bör den blicka tillbaka på sitt eget 1970-tal. Sveriges första länsteater fick rykte om sig som en modig teater, som vågade sätta upp pjäser som landshövdingar och andra pampar försökte stoppa. ”Pjäsen om Norrbotten”, skriven av Gunnar Orlander, var en musikteater om avfolkning och flyttlasspolitik. Ilskan på scenen framfördes av senare stjärnor som Barbro Oborg, Rolf Skoglund och Sten Ljunggren.
Norrbottensteatern var ännu inte ens 3 år när ”Pjäsen om Norrbotten” hade premiär, men det var en ung teater som lät höra om sig och lockade publik. Bara till sporthallen i Övertorneå kom 800 för att se pjäsen.
Visserligen känns 1970 års frågor igen 46 år efter premiären, men det finns lika liten orsak att återuppsätta den som att återuppsätta det tyska 1930-talet. Om det nu gäller att ta fram något gammalt och samtidigt fria till en salongsberusad after work-publik så skulle kanske Staffan Göthes ”En uppstoppad hund” passa. Den skrev Göthe på beställning av Norrbottensteatern inför invigningen av det nya teaterhuset. Pjäsen handlade om Luleå, hans egen födelsestad. Den blev en teaterupplevelse som många fortfarande minns och blev en av de mest spelade svenska pjäserna.
Men varför sätta upp något gammalt? Vill teaterledningen blicka framåt så måste den i anständighetens namn använda den extra miljonen av skattepengar till en nyskriven pjäs av en duktig dramatiker, en jubileumspjäs som vi kommer att minnas också när teatern fyllt 51.
Eller är det kanske ett sådant oförglömligt teaterstycke som döljer sig bakom det ännu anonyma ”Sommarteater”. Vi kan bara hoppas. Om inte får vi som skattebetalare begära pengarna tillbaka.