44-åriga Kristina Paltén är en kvinna som fortsätter att pressa sina gränser för att få se hur mycket hon är kapabel till.
–I grunden ligger en kärlek till mig själv, även om det inte är uppenbart i att springa 48 timmar på löpband. Men det är snällt att visa hur kapabel jag är och att få leva det. Varför ska jag vara mindre än jag är?
Hon berättar att hon sprang sin första mil när hon var 31 och fann att hon hellre sprang långt än snabbt. Så sträckorna blev längre och längre. Tills en kollega en dag kom med förslaget om ett maraton på löpband. Han skickade en länk med olika världsrekord och Kristina insåg att hon nog skulle kunna ta tolvtimmarsrekordet, även hon hade svårt att se sig själv som världsrekordhållare.
– Men sedan sa jag till mig själv: om du kan sätta ett världsrekord i ditt liv och så gör du det inte? Så kan det ju inte vara!
Så hon tog kontakt med ett gym som i sin tur bjöd in press och publik.
– Det blev plötsligt en stor grej och jag blev rädd att misslyckas när att folk skulle titta. Till slut bestämde jag mig för att det är önskan att lyckas och växa som människa som ska styra mitt liv, inte rädslan för att misslyckas.
Den 7 februari 2013 gjorde hon tolv timmar på löpband, sprang så långt hon kunde och satte nytt världsrekord; 107,49 kilometer.
– Det var en fantastisk upplevelse.
Det var så häftigt att hon ville göra det en gång till.
Hon kollade den där länken igen och såg att rekordet på 48 timmar låg på 309,8 kilometer. Det skulle hon slå.
Men här gången var hon inte lika säker på att hon skulle klara det, hon hade ju aldrig sprungit så långt förut.
I mars i år kom Kristinas första bok ut, ”Tänk om jag fixar det”, som handlar om träningen de 13 sista veckorna innan rekordförsöket och om den mentala inställning hon hade.
– Det verkar vara samma mentala inställning oavsett vad jag gör, det spelar ingen roll om jag ska springa eller hålla ett föredrag, säger hon.
I dag håller hon kurser i ämnet och coachar andra till att förverkliga sina mål, men hennes egen kunskap kommer inte från någon utbildning.
– Det är långdistanslöpningen som har lärt mig vad som funkar och inte. Löpningen har gett mig tankesättet och det är jag tacksam för.
För henne handlar den rätta mentala inställningen bland annat om att ha en målbild, en mental bild av hur det känns i kroppen när det är klart. En bild som är lite längre bort än själva målet.
– Jag hade en bild i huvudet där vi sitter på en restaurang efteråt och käkar hamburgare. Målet är en annan sak, i det här fallet att springa 322 kilometer.
Nästa steg är att fokusera alla tankar dit hon ska.
– Du ska vara medveten om dina tankar och aktivt välja de som är bra för dig och upprepa dem. Det kommer bra och dåliga tankar men de som är dåliga kan du bara låta passera.
Kristina är övertygad om att de tankar man har styr den man blir.
– Tänker jag att jag är oändligt kapabel om jag tränar så är jag det.
Kristinas största rädsla inför loppet var att det skulle göra ont, och i början var hon också rädd för att misslyckas.
– Men jag är så långt ute på skalan för vad som är möjligt så att misslyckas måste vara okej. För vem ska klaga på mig? Jag visste att det kommer att göra ont men också att det inte är något farligt i sig.
Sedan tycker Kristina inte att man ska klaga på sig själv, men att det är viktigt att utvärdera och fundera över vad man gjort bra och vad man kan göra bättre, oavsett hur det går.
– Det är ett ständigt lärande, det är inte att lyckas eller inte lyckas som är grejen. Att beröma sig själv tycker jag är viktigt, och att aldrig säga vad jag gjorde fel för då definierar jag mig själv som dålig.
Men ibland så är det ändå just det man kan behöva, resonerar hon.
– Om man gör något som är väldigt jobbigt behöver man få kräkas lite och göra det i fem minuter, tills du börjar älta. Det är du som bestämmer om du vill fortsätta eller inte och om du ska ägna resten av tiden åt att tycka att allt är hemskt eller om du vill ha roligt. Det är du som styr.
Efter en lång tids både fysisk och mental träning kom då dagen då Kristina ställde sig på löpbandet igen, redo för ett nytt världsrekord, den 5 november 2014. Målet var att springa 322 kilometer på 48 timmar.
Och hon gjorde det! Hon tog sig till och med nästan en kilometer längre innan klockan stannade.
– Det jag lärde mig var att jag kan vara så fokuserad. Det fanns bara en väg. Det var häftigt att vara i det, säger hon.
Första dygnet drack hon vatten och en speciell sportdryck som är ungefär som att dricka mat men enklare för magen att tillgodogöra sig.
– Efter 27 timmar satte jag en tablett i halsen och spydde upp allt jag hade i magen. Jag kände inte riktigt för att dricka mer sportdryck efter det, i stället åt jag risgrynsgröt, drack cola, åt chokladbitar, mariekex och annat smått och gott. Jag spydde en gång till men faktiskt gjorde spyorna att jag blev piggare, säger Kristina leende.
Hon hade planerat in två 30-minuterspauser för sömn men den första tog hon aldrig. Den andra la hon sig i alla fall ner, men mest för att få göra något annat en stund.
– Jag var ganska less just då. Det var en möda att komma ned på golvet, sedan låg jag och sparkade med benen, jag hade rejält ont i dem. Sen var det lika besvärligt att komma upp igen, men det gick och så sprang jag vidare. Kroppen går hög på allt möjligt under ett sånt lopp, jag har sällan sömnbehov.
Rekordet livesändes på webben med 8 600 följare från hela världen.
– En kvinna från Iran gav mig en fin ask och skrev om mig på Facebook för att visa kvinnors styrka. Jag såg att det jag gör påverkar människor och började fundera på vad jag kan göra av det.
Det var då idén om att som första kvinna springa genom Iran föddes.
– Hur många kan jag påverka genom att välja tillit till världen i stället för rädsla? I samhället finns det jättemycket som drivs av rädsla och jag är så leds på all rädsla. Jag tänkte att om jag som ensam kvinna kan springa genom ett muslimskt land kan jag sätta fingret på något som många är rädda för, även jag. Förhoppningen var att det skulle ge en värld med större tillit än rädsla. I slutänden blev det snarare ett ifrågasättande av rädslan.
I heltäckande kläder och en keps med solskydd över nacken, rullandes en fullpackad barnvagn framför sig, gav sig Kristina i höstas ut på vägarna genom Iran. Från Bazargan vid turkiska gränsen till Bajgiran vid gränsen mot Turkmenistan. Totalt blev det 184 mils löpning under 58 dagar.
– Det var kul och det var jobbigt.
Hon beskriver sin resa som varm i dubbel bemärkelse, i början var det 45 grader och hon blev alltid väl omhändertagen.
– Jag hade en bild av en hård och våldsam kultur men möttes av otroligt varmt troende och kärleksfulla människor som vill väl. De vill ha världsfred och få vara som de är.
Hennes egna rädslor blev totalt motbevisade när hon såg så mycket gästfrihet och vänlighet.
Hon hade tänkt laga egen mat och sova i tält, men så blev det bara första natten. Historien spreds på tv och facebook och folk längs vägen bjöd in henne till sina hem för mat och husrum. Hon bodde hos 34 olika familjer, några nätter på Röda halvmånens boende för trafikoffer och ibland på hotell.
– Jag är en norrbottning i själen och behöver få vara ifred ibland. De gör allt i samma rum så de förstod inte att jag ville vara ifred och det var inte så lätt att säga att jag bara ville sitta i ett hörn och uggla en stund. Det var den största utmaningen och det hade jag ingen aning om innan. Det var jobbigt men det var ju bara av välvilja.
Och så namnet då? Det är så klart inget sammanträffande. För 13 år sedan genomgick Kristina en tuff skilsmässa och ville inte längre ha kvar den dåvarande makens namn.
– Han var ju en skithög men jag tyckte att jag blev en mycket roligare person i slutändan.
En kompis kom med förslaget Paltén eftersom hon är från Piteå och Kristina gillade idén om ett namn som betecknar hennes ursprung på ett nytt och roligt sätt. Men hon var lite rädd för vad föräldrarna skulle tycka när hon inte tog tillbaka Vikström.
– De började apskratta i telefon och tyckte att det var jättekul.
När Kristina pratar om sitt ursprung och sin barndom kommer prestationsångesten på tal.
– Det är den som gör att jag reflekterar så mycket. Jag har varit arg på den men jag blir mer och mer tacksam, även om den har varit smärtsam har den också gett mig så mycket fram till i dag. Men att göra något för att jag vill är så stor skillnad mot att jag måste.
Kristina Palténs drivkraft är att alltid växa som människa, utvecklas och gå utanför komfortzonen.
– Jag vill se vad jag kan klara av. Det är spännande att se vart livet tar vägen. Jag visste inte att det skulle leda till Iran och nu blir det både en till bok och en film. Plötsligt har jag hamnat i en filmproduktion och blivit egenföretagare. Jag undrar vad nästa steg blir. Ju mer jag kan desto mer vill jag prova. Det är jättehäftigt att få vara med om det.