Året var 1917 och världskriget hade pågått i tre år. Nöden bredde ut sig i Sverige och det utbröt demonstrationer och kravaller mot den svenska politiken som ansågs missgynna arbetarna till fördel för de som kallades "brödbaronerna". Upproret fick sin näring av den ryska februarirevolutionen samma år.
Två händelser uppmärksammades särskilt och det var händelser på Gustaf Adolfs torg i Stockholm och på Seskarö i Norrbotten. Seskarö med sina sågverk hade vuxit rekordsnabbt, från 84 invånare de sista åren på 1880-talet till 2 900 mantalsskrivna invånare upprorsåret 1917.
Nöden var stor också på Seskarö. Det fanns inte mat så det räckte. Landshövdingen lät skicka potatis som omfattade 3-5 kg per person, men en stor del av potatisen var skämd. Samma var det med 2 000 kg kålrötter som kom, två tredjedelar var oätbart.
Arbetarna höll möte i Folkets hus där det konstaterades att bagarna på ön hade betydande brödlager från tuiden före ransonering och att det såldes på Haparandas svartabörsmarknad. Så efter mötet gick ett hundratal arbetare till Oskar Janssons bageri och tvångsköpte bröd.
Bagaren gjorde ingen polisanmälan , men det gjorde en annan bagare som också utsattes för tvångsköp. Så länsman anlände till ön och det slutade med åtal för ett antal brödköpare.
Den 30 maj 1917 anlände militär till Seskarö, 50 man ur neutralitetsvakten i Haparanda. Dagen efter anlände Grängesbergsbolagets isbrytare "Simson" med två kompanier infanteri, ett kulsprutekompani samt några sjukvårdare. Totalt sattes en styrka om 475 man in och ett hundratal skott avlossades. Några av soldaterna övermannades och fråntogs sina vapen. Det rättsliga efterspelet ledde till att Seskaröbor dömdes till fängelse på 3-5 månader för upplopp. Manskap och befäl ställdes inför krigsrätt, men inga fällande domar avkunnades.