Mord och ond bråd död, bestraffning och avrättning kan vara nästan samstämmiga begrepp i svensk historia. Så tycker vi kanske när man vid ett första påseende närmar sig detta milt uttryckt färgstarka för att inte säga makabra ämne.
Liv – död – skam, tre ord som får breda ut sig på drygt trehundra sidor när historikern Annika Sandén berättar om bödlarna som verkställde dödsstraff och kroppsbestraffningar men även skulle tömma latriner, kastrera hästar och dränka kattungar för att ta några exempel på ”avskyvärda” sysslor som den hedervärda befolkningen inte på något vis ville befatta sig med.
Mitt i allt detta avskyvärda levde utövaren, bödeln, som en person utstött från samhällsgemenskapen. Att märka är att han hade lön och rörlig ersättning för varje ”yrkesutövning”, han fick reseersättning vid ”förrättning” på annan ort samt erbjöds något som vi i dag skulle kalla för tjänstebostad. Samtidigt omgavs han av både rädsla och förakt från befolkningen – något som man kanske skulle få kalla för skam.
Än vidare: varje hedervärd människa som sågs i sällskap med bödeln eller hade exempelvis varit i kontakt med dennes kläder var automatiskt ”nedsmittad”. Likaså var bödeln befriad från militärtjänst.
Även avrättningar har sin historia. Det rörde sig således om bödeln, ibland kallad för profoss, skarprättare eller mästerman. Vid sin sida hade han en bödelsdräng, en medhjälpare eller vi kanske får kalla det för ställföreträdande bödel. Det fanns även en gradering av själva straffet. Avrättningen utfördes vanligen genom hängning, halshuggning med bila eller med svärd. En skärpning av domen kunde även ske genom att kroppen skulle delas, parteras. Därmed blev det flera delar att hänga upp på galgbacken till allmänhetens varnagel, innan resterna i sinom tid grävdes ned på avrättningsplatsen.
Bödelns särställning hindrade inte att hans sociala situation ändrades från 1600-talet. Tidigare hade rätten först dömt enligt gällande ordning, därefter och vid behov erbjudit någon av de dömda en reservutgång: varför inte åta sig uppdraget som bödel? Förslaget kunde förefalla vara frestande under givna omständigheter. Samtidigt fick den dömde något av en villkorlig dom eftersom verkställighet hela tiden hotade. Skötte sig inte den nya bödeln, och påtagligt ofta tycks man ha stupat på återfallsbrott, gällde det för samhället att åter hitta en ny tjänsteinnehavare. Systemet kan tyckas administrativt smått genialt – men samtidigt minst sagt utstuderat – när man skulle skaffa fram svårrekryterade bödlar. Slutresultatet kallas också av Sandén för benådningsbödlar.
I mitten av 1600-talet växte fram en annan rekryteringsordning, vilket förklaras med dåliga tider, hårda utskrivningar av soldater och skyhöga spannmålspriser. Som ett motdrag kom bödlarna att sluta sig samman släktvis. Bödelsämbetet började gå i arv. Söner övertog faderns yrke vid dödsfall, bödelsänkorna blev ”konserverade” likt prästänkorna när yngre män fick ta hand om både änkan och yrket. Bödelsämbetet professionaliserades.
Allt detta tycks enligt Sandéns framställning huvudsakligen gälla Mellansverige. Därifrån kommer talrika exempel och detaljer. Likt vad vanligen gäller i andra riksframställningar är det svårt att hitta att nånting av värde har hänt norr om Dalälven.
Jo, vänta ett ögonblick. Vi har Margareta Henriksdotter, som från byn Rutvik i Luleå kom till Stockholm för att söka rätt på sin förlupne man. De träffades inte utan istället hamnade Margareta hos Tjock-Sara, snarast en bordellmamma. Slutet blev att Margareta tillsammans med andra olyckssystrar ställdes inför rätta. Vad som sedan hände får vi delvis inte veta eftersom källorna tiger. Sandén tror att det snarast blev förvisning från Stockholm, ett nog så hårt straff i denna tid och för en fallen kvinna. Att vi känner till Margaretas namn beror nog på att hon ställdes inför rätta i Stockholm och därmed lyftes bort från den norrbottniska anonymiteten.