100-wattarna behövs i lågenergilampornas tidevarv

Journalister är som glödlampor.
Den liknelsen gör Christer Lövkvist, reporter på Göteborgs-Posten, i Publicistklubbens årsbok 2010.
Han hävdar att de redaktionella ledningarna agerar som om journalisterna är utbytbara. "Som glödlampor", skriver han.
"Men det är lätt att förbise att även om de placeras på samma ställe så lyser vissa med 100 watt, andra med 60 och någon enstaka med bara 15".
Ska tidningarna kunna sköta sitt kritiskt granskande uppdrag, då behövs ljushuvuden, "de bästa av de bästa 100-wattarna. De som förmår hjälpa läsarna med tolkningarna av den stora och lilla världen. De som brinner intensivt", menar Lövkvist.
Hans liknelse är lysande. Den väcker även funderingen om det är ett tidens tecken, att det numera så hårt propageras för lågenergilampor.

Regelbundet irriterar intervjuer i radio och TV där den ifrågasättande följdfrågan aldrig kommer. Då känns det som om energi saknas. Fast från den förolämpande iakttagelsen undantas bland annat en del reportrar i P1-morgon, som så energiskt och stressat ställer frågor in i det sista att de tvingas avbryta den utfrågade innan han eller hon hunnit svara.
Lövkvist klandrar dock inte kollegerna, utan systemet och bristen på publicistiska ambitioner, främst vad gäller papperstidningarna.
Under en pliktvecka som webbreporter på gp.se producerade han mest sånt som var "lättskrivet, lättsamt och mestadels rejält lättviktigt."
Så blir det när resurserna krymper och det som återstår "i allt större utsträckning satsas på digitala medier, i vilket det saknas ambition att granska samhällsfenomen och oroa läsarna med sådant som är väsentligare än det senaste Zlatan-målet."

Snabbt går före tänkt, lyder hans tes. Han saknar den brinnande ambitionen och visionen att göra papperstidningen till något nödvändigt och inte bara något som måste bäras till återvinningen.
Där finns för övrigt särskilda kärl för utbrända glödlampor.
En sak har journalister och glödlampor helt klart gemensamt. De kräver energi, som i sin tur kräver en fungerande ledning.
Att få medarbetare att känna sig utbytbara, det är ett exempel på primitivt ledarskap, inte bara på redaktioner. En god ledare får varje medarbetare att känna sig speciell.
Bara då blir arbetsresultatet gott. Kanske rent av lysande.
Det är mycket domedagsstämning i resonemangen om papperstidningarna, men Stefan Melesko, docent i medieekonomi vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, sprider ljus i mörkret.
I PKs årsbok hävdar han att Sverige inte har en press i kris, utan bara en press under press - som också har fått bli titeln på årsboken.