I det tidiga 60-talet vandrade den oförglömlige musikjournalisten Olle Helander längs klassiska gator nere i New Orleans. Besöket finns skildrat i hans bok I jazzens kvarter, utgiven på Sveriges Radios förlag 1962.
Bland annat berättar Helander om W C Handy och hans Memphis Blues. Den blueslåten komponerade Handy 1909 och i omarbetat skick fick han den publicerad hösten 1912. För exakt hundra år sedan blev den därmed "den första blues som nånsin utgivits med ensamrätt".
Denna pionjärlåt inom bluesen var ursprungligen kallad Mr Crump. Den hade då en text som agiterade för lokalpolitikern Edward Crump i Memphis, Tennessee. Musikkolleger hävdade att Handys klarinettist Paul Wyer hade varit med och skrivit originalet.
I den senare versionen gjorde kornettisten och sångaren Handy i stället reklam för sig själv. Texten beskriver hur han i Memphis gått ut och dansat med en "Tennessee dear". Några av stroferna lyder:
“They had a fellow there named Handy with a band you should hear (...) There’s nothing like the Handy Band that played the Memphis Blues so grand."
William Christopher Handy (1873-1958) komponerade också många andra bluesklassiker: Yellow Dog Blues, Beale Street Blues och inte minst St Louis Blues - det verk som ibland högtidligt kallas "jazzmusikernas Hamlet".
För alltid förblir det oklart om alla låtarna var helt Handys, eller om en del bara var hans bearbetningar av traditionella sydstatslåtar med oklart ursprung.
Oavsett vad så kom Handy att kallas "The Father of the Blues", som även var titeln på hans självbiografi.
Alla accepterade inte att han fick den titeln. Pianisten Jelly Roll Morton (1885(?)-1941) hävdade till exempel att det var han som var skaparen av jazz och stomps och "världens bästa kompositör av jazzmusik". Å andra sidan berättar Helander att Mortons fru karaktäriserat sin man som "den absolut avundsjukaste människan i världen."