Luleå Gammelstad är inte bara kyrkstad och stenkyrka, inte bara världsarv och turistmål. Gammelstad har också varit hemort för vardagens människor genom århundraden. En sådan men udda individ var Kusa-Ante, eller Sten Anton Andersson, verksam i sin lokala miljö från 1879 till 1936.
För honom gäller en lång rad kännetecken: han var son till en ”getare” som vaktade kreaturen i Ängesbyn, han bodde i en fallfärdig kyrkstuga i Gammelstad, han drog sig fram på diverse tillfällighetsarbeten och nämndes som lappskomakare, han byggde sig en jordkula på Tomholmen mellan Gammelstad och Sunderbyn och han gick bort enligt uppgift på kommunalhemmet i Rutvik.
Detta sista betydde ett ställe som de flesta fruktade under ett annat namn, ”fattiggården”. Ante var således en människa i stort armod, en särling vid sidan av kyrka och sockenbornas helgfirande i Gammelstad. Samtidigt var Kusa-Ante en färgstark figur om vilken de äldre vet att berätta.
Tag bara en scen ur Elisabeth Boström-Rumerts roman Så levdes det i Gammelstad från 1953. ”Förra året hade Ante måst anlitas för stugtaket, därför att morfar varit sängliggande i magont. Och Ante kom, klättrade upp på taket och började mäta runt skorstenen. Mormor tyckte att det hela såg för märkvärdigt ut. – Vo skam gör du på take? Ska du int´ tjära? – Joo, hojtade Ante tillbaka. Jag håller bara på att lista ut kvadratmetern.
Då blev det liv i mormor. I sporrsträck satte hon av tvärs över vägen och ryckte upp dörren till grannen. – Säj mej Rut, va´ är en kvadratmeter?! Grannfrun tänkte efter. Ja, det är väl en fyrkant skulle jag tro, svarade hon, och tittade upp, men då var mormor redan utanför dörren.
Nyfiken öppnade grannfrun fönstret för att se vart hon tagit vägen. Hon fick då se Ante på taket och nedanför vid stugan stod Sabina och skrek allt vad hon förmådde: – Hör du Ante!!! Du ska tjära take´ mä en vanlig börst och int´ mä en – kvadratmeter.”
Kusa-Ante, som i den här scenen förefaller vara den mera begåvade av huvudpersonerna, vandrade således omkring i kyrkbyn. Än fick han sig ett tillfälligt jobb, än blev han bjuden på mat eller kaffe men inte blev sådana tillställningar alltför storartade eftersom det var fattigt i många stugor.
Släktens och även den ensamstående Antes liv är det svårt att få något grepp om utifrån kyrkobokföringen. Genomgående talas där om generation efter generation som lever i socknens norrbyar. ”Lappmannen” Anders Persson Kusamo uppges vara född 1790 och död i Rånbyn.
Sedan följer sonen Anders Andersson Kusa, född i Råneå och död i Rutvik samt dennes son Lars Anton Andersson, född i Rutvik och död i Gammelstad. Slutligen kommer sonen, självaste Kusa-Ante, född på Ön i Gammelstad som ett av tio syskon.
I övrigt är detaljerna om dessa fyra generationer skäligen magra. Syskonskaran stannade mest på hemmaplan och registrerades då ofta som ”lappfolk”. En broder åkte dock till Amerika och några av systrarna tycks ha tagit sig till Stockholm.
Detta kompletterar också traditionen som uppger att förfäderna kom från Karesuando, vilket då måste ha skett senast under slutet av 1700-talet.
Släkten Kusa är därför exempel på samiska bosättare utan renskötsel i periferin av kustlandets jordbruksbyar. Sådan bosättning var också i tilltagande under 1800-talet, till överhetens stora bekymmer. Landshövdingen gav redan under 1770-talet order om ”Lappfålckets återflyttande” till lappmarken, eftersom de saknade fast sysselsättning.
Istället ägnade de sig åt kringflyttande liv, tiggeri och tillfälliga uppdrag som vallhjon. Nu skulle även sådana människor mantalsskrivas med uppgift om ålder och sysselsättning. Vi vet därför att 1820 fanns inom Luleå dåvarande socken minst 174 ”bofasta lappar”, de som i husförhörslängderna redovisas som ”lappfolk”. Släkten Kusa får tydligen inräknas i den gruppen. Genom längderna blir man också synlig som byarnas perifera fattigfolk.
Kusa-Ante har därmed fått sin position bestämd i dåtidens samhälle. Hans primitiva boende i Gammelstad var nog inte sämre än vad hans gelikar hade ute i skogen. Vi anar hur de bodde i kåtor, hur de förvisso både svalt och frös, hur de särskilt på äldre dagar innebrändes när kåtaelden tog överhanden eller förfrös när de skulle skaffa sig mat.
Paradnumret i berättelsen om Ante brukar vara jordkulan på Tomholmen. Någon gång i samband med första världskriget ska han ha skrämts av bybornas obetänksamma prat. Snart skulle ryssarna komma till Gammelstad och de skulle ta ihjäl honom, ungefär som det sades 1809 när ryssarna verkligen ockuperade kustlandet.
Ante gjorde sig därför en flotte och gav sig iväg till Tomholmen. Där byggde han en jordkula i sandbacken, med framvägg av bräder och tak täckt av björknäver och jord och det blev också hans bostad åtminstone sommartid.
Den minnesgode Bengt Forsberg från Gammelstad var på besök där under 1930-talet och återger sina intryck. ”Fönstret var trasigt som jag minns. En smal dörr klädd, med säckväv eller dylikt, för värmens skull. Inne gjorde han bord av ett par bräder. En liten bänk. Och i ett hörn en murad spis, av stenar från stranden. […] Några bräder till säng. Ett par gamla trasmattor till täcke, enligt vad mamma berättade.”
Därmed är inte kapitlet om Tomholmen avslutat. I närheten av kojan fanns också ett människoansikte inhugget i en trädstam. Ante utfrågades om detta 1930 och gav då undvikande svar, att figuren hörde ihop med ett skeppsvarv som funnits på platsen eller att den gjorts av främmande soldater som rastat där.
Nästa hållpunkt har vi 1955 när sameforskaren Ernst Manker bestyrker antagandet att bilden hörde till den samiska kulturen, snarast då utifrån något magiskt syfte. Figuren kom därför att redovisas i det praktfulla verket Lapparnas heliga ställen från 1957.
Därmed sluter sig cirkeln på ett sätt. Kusa-Ante var av samisk börd, han kan följas i minst fyra generationer som tillhörig fattigt lappfolk i byarna norr om Luleå, han blev smått legendarisk som den kringvandrande f d lappskomakaren i Gammelstad och han skrämdes att flytta till en koja på Tomholmen.
Och där blev han trots närheten till den medeltida sockenkyrkan något av en utpost för samisk tro och livsstil.