Så öppnades salongsdörrarna i ett historiskt ögonblick då Norrbottensteatern för första gången i sin mångåriga historia tar sig an ett manuskript av Lars Norén.
Det är hans genombrottspjäs från 1982, familjedramat Natten är dagens mor, som ska spelas upp i nytolkning av bygdens son Rasmus Lindberg som låtit sönerna bli döttrar och bytt plats på karaktärerna mor och far. Här är det hon som super sönder alltihop, medan pappa Erik får tampas med repliker i stil med:
"Ja, vad skulle jag göra" och "vad har jag gjort för fel". En slags kvinnliga manipulationsrepliker - tidsandans skuldprojiceringar - som nu lämnats i knät på Mats Pontén. Slutresultatet är en aning förbryllande.
Nu har jag ju sett den här pjäsen i flera olika tappningar. Då har det alltid kokat under ytan, något som spelats fram genom till synes vardagliga fraser. Det trasigt underliggande psykologiska, i kombination med ett intrasslat socialt nystan som ska tråcklas ut, är ju ofta själva kärnan i Noréns pjäser. En utdragen och plågsam (men också paradoxalt njutbar och humoristisk) kirurgi där allt ska karvas fram utan bedövning och sluta i katharsis.
Familjen driver ett litet hotell som är på väg mot konkurs. Denna dag är det stängt för inventering, och i köket på nedre våningen drabbar familjemedlemmarna samman i scen efter scen. Mamman smygsuper. Pappan drar sig undan. Äldsta dottern förefaller ta sig framåt med hjälp av hat, medan 16-åriga Sara med sitt undandragna och bulemiska beteende verkar tappa greppet. I bakgrunden smyger också författaren in historien om Caryl Chessman som sitter på death row i San Quentin i väntan på gaskammaren. Men nu är det alltså hotellköket som ska bli dödscell, och i viss mån också gaskammare då ett ihärdigt kedjerökande ständigt pågår.
Så långt är väl allt väl och Norénskt. Men sådär mitt i föreställningen börjar jag undra om det alls är samma pjäs som jag får ta del av. (Ungefär som när jag gick in i fel salong på bio en gång, och först inte fattade att jag satt och såg på fel film.)
Nu kan jag ju inte manuset utantill och sitter inte där och nagelfar. Så illa är det inte. Men det är ändå som om mycket har bytt skepnad från de uppsättningar jag sett förut. Den sociala konstruktionen saknar den där glödande laddningen. Något psykologiskt reningsbad kan jag heller inte detektera. Utan det blir alltså en något annorlunda berättelse av det hela med en läsart som möjligen lyder:
"Familjen är enbart en jävligt farlig social konstruktion, och om du som förälder dessutom super sönder dina relationer kan barnen ta nå´ så förbannat skada av det!"
Är då denna förskjutning bra eller dålig? Jag törs bara konstatera den, möjligen då med tillägget att jag personligen är mer förtjust i de naturalistiska katharsis-tolkningarna av Noréns familjekollapser.
Förutom denna vridning, tillsammans med könsbytena, gör regissören ytterligare några djärva krumsprång. Som om Rasmus Lindberg drabbats av nycker en helt vanlig tisdag under repetitionerna av andra akten, och fått för sig att ge publiken ett sångnummer. Här glider det plötsligt över i musikal då de trasiga döttrarna greppar var sin mikrofon och brister ut i sång.
Låt gå för den här gången då, tänker jag. Men när upplägget återkommer i slutscenen börjar jag faktiskt treva i fickorna på kavajen.
Den här leken med illusionsbrott är för övrigt ett signum för hela pjäsen då skådespelarna börjar föreställningen "som sig själva", välkomnandes publiken för att sedan kliva in i rollerna. Flera byten görs på ett liknande sätt. Scenmästaren Nils Bäcklund och hans kollega Petter Karppanen går in i skådespelet för att flytta på möbler och göra i ordning för nästa tablå. En av skådespelarna säger att "om fyrtiotvå minuter är det paus, men nu fortsätter vi". Mest lyckat är det här i andra akten då scenbytet görs flygande och smidigt mitt i skådespelet. Vid andra tillfällen blir det mer som stoppklossar och ett friskt hoppande för publiken in och ut ur illusionen.
Men det kanske finns en dold Brecht-agenda här, vad vet jag. Herr Brecht skrev ju manifest med illusionsbrottet som fanbärare och lät gärna en skådespelare brista ut i sång lite plötsligt.
Samma gäller för det enträgna rökandet av elektriska på-låtsas-cigaretter. Eftersom ensemblen noga påpekar - av hänsyn till astmatiker och andra rökhatare - att det bara är vattenånga som bolmar ur blossen, blir för mig även detta ett illusionsbrott.
- Ja, just det! Röken är ju bara på låtsas.
I den tankeloopen fastnar jag och lyckas aldrig ta det eviga fimpandet i allehanda askkoppar på allvar.
Det här är nu några iakttagelser som gör slutresultatet så förbryllande. Jag hamnar på armlängds avstånd från handlingen. Är det ett medvetet grepp är jag beredd att köpa det som ett renodlat avståndstagande från realismen.
Men om det råkat bli en ofrivillig effekt kanske man ska se över de här formmässiga detaljerna ett varv till så att det riktigt helhjärtade agerandet mer kommer till sin rätt - när könsorden, förnedringen och sarkasmerna centrifugeras på scengolvet.
För det är sannerligen trevligt och uppfriskande att Norrbottensteatern tagit sig an Norén till slut, Sveriges i särklass mest intressanta dramatiker. Natten är dagens mor - titeln för övrigt stulen från en fras av Stangelius - är evigt aktuell och spelas även på Dramaten i höst med premiär i slutet av oktober.
Trots mina förvirrade invändningar är den alltigenom sevärd, och genomförd med stort hjärta.