Vulkanens seger över moderniteten

Efter fem signaler svarade han med ansatt röst:
- Kan vi ta det där sen. Jag har suttit på en buss i tjugofem timmar nu. Jag är på väg hem från Barcelona och närmar mig Hamburg.
Jag bara la på.
Och resandet kom i fokus. Nästan alla pratade om fel sak, det flygande västerlandets sårbarhet. Det kändes som fel slutsats tyckte jag efter att ha tryckt ner lägg-på-knappen. Andra reflektioner i skuggan av all aska var långt mer intressanta, som att tjugofem timmar på en buss var mer än vad den moderna människan tålde. Jag visste det av egen erfarenhet då jag en gång i tiden tagit bussen till Prag ända från Luleå. Min enda slutsats efteråt var att det där gör jag aldrig om.
Så där satt hon, den moderna människan och plågade sig hem från spanska resmål. Strandad i Thailand var ju ännu värre.

Själv har jag alltid tyckt att flyget bara adderat ännu en livsabstraktion. Att flyga är inte att resa. Det är att förflytta sin kropp. Man står hemma i köket och kontrollerar kaffebryggaren, låser ytterdörren och sedan vips - bara några timmar senare - sitter man på en bar i Grekland och zippar på en ouzo. Någonting med det upplägget stämmer inte. Hjärnan hinner inte med. Men det känns bekvämt för kroppen. Och tid är pengar, som Benjamin Franklin präntade in redan för hundratals år sedan. Det går inte för sig att sitta och drälla på en buss alldeles i onödan när man kan flyga över kontinenterna.
Retrospektivt tror jag dock att många av dessa ofrivilliga bussresenärer kommer att dra andra slutsatser än den om plågan. För genom bussfönstret har nu en hel kontinent blivit synlig. Avståndet blir konkret.
Jag glömmer aldrig då jag bakfull från färjespriten - på den där resan till Prag alltså - tidigt på morgonen öppnade ögonen och såg gråhetens tristess personifierad. Vi hade tagit klivet in i den östra korridoren, det visste jag. Men att det såg ut såhär, det hade jag aldrig kunnat ana. Trötta människor var på väg till sina värv i en stad med världens dystraste ansikte. Jag blev så tagen att jag var tvungen att väcka min sätesgranne som gjort turen förut och fråga var vi var. Kanske var jag redan i helvetet.
- Nej vi är i Dresden, sa han och somnade om.
Duven fortsatte jag mitt tomma stirrande ut genom bussfönstret.

Resandet är således plåga och upplevelse i samma andetag även om bussar är alldeles för obekväma att färdas i, särskilt om sträckan är över hundra mil. Och i synnerhet om man druckit för mycket tysk öl på färjan över till Sassnitz.
Vulkanutbrottet blev en seger över moderniteten. De flesta är ju dessutom i sina hjärtan mot flygtrafiken. Ack dessa skadliga utsläpp. Men plötsligt blev det uppenbart vilken miljölogik som gäller. Det är de där andra äckliga människornas fel... Det är när de där andra äckliga människorna flyger som det är riktigt skadligt. Mina egna flygresor däremot är viktiga, rättfärdigade. Direktionsmötet i Stockholm, semesterresan till Grekland, konferensen i Turin...ja alla dessa resor är ju verkligen nödvändiga. Väsentlighetens grad nummer fem. Men de där andra äckliga människorna som bara okynnesflyger härs och tvärs och käkar ostmackor inlindade i plastfolie, ja det är dessa misshagliga individer som förstör. Det är i sanning dessa typer som står i vägen för hållbar utveckling. Men ursäkta, för nu måste jag ta flyget till Washington dit jag är inbjuden att tala om hur vi ska klara utsläppsmålen.
Sådan är hon, den rättfärdiga människan av väst.
Se, nu skingras askan. Tag plats på 27C. Kaffe...te...kaffe...te...kaffe...