Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.”
Vem hade skrivit dessa rader? Under en ensam promenad i frisk barrskogsgrönska, sol och med kroppens rytmiska rörelse kom jag på att det var Hjalmar Gullberg, den djupsinnige, i dikten "Människors möte".
De regelbundna promenaderna är en välsignelse som jag får tacka "doktor Corona" för – inget ont som inte har något gott med sig. Man går där på ”minst en meter från varandra” det vill säga oftast alldeles ensam och grubblar medan skogen och rörelsen helar. Och sedan kanske man stöter ihop med någon, främmande eller bekant, och det är så lätt att växla en hälsning, ett leende eller några ord.
Det är det osynliga hotet som ger oss modet att tilltala andra ”utan anledning”. Och få perspektiv. Som när jag stötte ihop med en man vars flickvän sitter fast på andra sidan finska gränsen. "Nå, värre saker har hänt och det är ju så lätt att hålla kontakt nuförtiden" tycker han. Och jag tänker på de miljoner som emigrerade från Norden till Amerika – till ovisshet, utan kontakt med hemlandet. Tills det damp ner ett brev och en kontaktkanal uppstod. Och alla de andra som flyttat eller flyttats – eller spärrats in och aldrig hörs ifrån.
Och så riktar vi blicken mot himlen och jag berättar om den ensamma stjärnan som syns fast det är mulet (tror jag). Kan det vara något som Esrange skickat upp? "Nej, det är nog bara Venus", menar han. Och det får det vara, för ordningens skull.
En annan gåva är tacksamheten. Att brodern som håller på att tillfriskna på andra sidan gränsen svarar i telefon. Att sonen ringer varje dag från en avlägsen del av jordklotet. Och att han ringer efter en missad dag när ”linjerna” börjat fungera. Att man har tekniken, som jag ofta tycker har tagit herraväldet över det mjuka livet men som nu tjänar oss väl när det kommer till kritan. Att den gör oss mindre ensamma under himlavalvet.
Och sedan den viktigaste lärdomen för mig som gärna skjuter upp: att göra saker mens tid är. Någon vacker dag tar den ju slut. Av någon naturlig eller onaturlig orsak. Livet kan tyckas vara som en gammal släkting som man skjuter upp att besöka, hon finns ju ändå där. Och så en vacker dag – gör hon inte det.