Årets film: Green Room.
Ett gäng punkare tar ett gig på en naziskinheadfest och blir vittnen till ett mord. Resten av filmen slåss de med rassarna och deras hundar för att försöka ta sig ut ur sin loge.
I en tid när så många skräckfilmer handla om spöken och annat trams är det gött att se en så pass realistisk ultravåldsthriller. Mäktigast är kanske att Patrick Stewart, mest känd som Professor Xavier i X-men-filmerna, spelar en iskall naziledare med total perfektion. ”Green Room” blev självklart inte biografdistribuerad i Sverige, vilket är extra synd då filmens mörka klaustrofobi skulle vara ännu ballare på duk.
Årets TV: The Night Of / Atlanta
HBO gjorde årets bästa film på åtta timmar som fick mig att stanna inne en hel helg. Fast jag för en gångs skull hade tid att träffa vänner eller göra någonting med mitt liv. Men varför skulle man göra det när det finns avsnitt kvar av ”The Night Of”?
”Atlanta” var annars årets mest nyskapande serie. Ett hiphopens ”Twin Peaks” med bisarrt oväntad humor och en knivskarp undertext om dagens snabbt förändrande hiphopklimat.
Årets artist som fick mig att vilja flytta till New York: Young M.A.
Det var länge sedan New York var centrum för hiphop i USA, men staden har gjort lite comeback i år. Bland annat med Remy Ma, French Montana och Fat Joes megahit ”All the way up”. Fetast har ändå Young M.A. och hennes gammeldags New York-rap-i-ny-förpackning hit ”OOOUUU” varit. En av få låtar som verkligen fått mig att längta efter Brooklyns bilkultur där varje rödljus blir en mindre fest för att alla blastar hiphop med rutorna nere. Som bonus råkar Young M.A. vara en av de första explicit lesbiska rappare som accepterats av rap-mainstreamen.
Årets alkohol: Gin och tonic
Att växa upp i Norrbotten är lite som att få vodka med modersmjölken men efter en sommar som inleddes med många kvällar av rena vodkashots fick jag till slut kravla till det bakfulla korset och inse att jag blivit ägd för många gånger. Jag behövde någonting som inte var öl men som fortfarande var sprit. Jag lät GT guida mig mot en mer väl avvägd berusning.
Årets sorgligaste men därför roligaste ensamlunch:
På Jensens Böfhus i Stockholm, där underlägget uppmanade mig att instagramma mitt ögonblick under hashtaggen #JBMOVIE
Årets albumtitel: Young Dolph - ”Rich crack baby”
Årets rubrik: ”Man löpte amok med död grävling”.
Årets konspirationsteori:
Att rapparen Gucci Mane höll på att köpa TV-kanalen NBC för att exponera regeringens korruption precis innan illuminatiordern fängslade honom och sedan släppte ut honom som en klon.
Årets app: snapchat
Jag var förmodligen sist av mina vänner att börja använda skiten i våras men har sen dess underkastat mig helt. Perfekt för att kasta bort alla extra minuter man behöver arbeta ikapp senare. Jag menar, det är viktigt att veta hur någon ser ut med hundöron, väl? Instagram kan dra åt helvete med sin stories som inte ens har filter.
Årets nyårslöfte tänkte jag skippa, liksom årets mellandagsrea och årets julskinka. Däremot tänkte jag njuta av årets julledighet tillsammans med min enda vän som aldrig sviker: PS4.
God Jul.