Vintern är verkligen som kallast just nu, innan man riktigt har förstått, och Gällivare är inget undantag. Jag sitter här på rummet och ska precis börja skriva. Telefonen är död och jag fick inget inlogg till hotellets internet. Det är bara jag och datorn.
I bilen upp till vintern lyssnar jag på en podd med Cal Newport, professor i computer science. Jag vet inte exakt vad computer science är men det handlar säkert om ettor och nollor, sånt som får våra digitala möten att fungera. Sånt vi har lärt oss att ta för givet. Men Newport är ingen stereotyp tekniknörd som lever livet online, tvärtom så förespråkar han att man ska logga ut. Digital minimalism. Hans argument är att vi människor håller på att förlora all vår kreativitet i en värld som ständigt petar oss i sidan. Jag vet inte hur det är med er men för mig är det lätt att känna igen sig. Man sitter och skriver en krönika och mejlkorgen plingar till, eller när man försöker fokusera i det öppna kontorslandskapet samtidigt som en kollega pratar i telefonen med sin dotter som blivit sjuk och någon annan värmer matlådan i mikron. Dessa ständiga distraktioner; människor som har skickat en like, chefen som skriver lite för sent, nyhetssajterna som kablar ut. Lösningen på detta kallar Newport för deep work.
Deep work handlar i grunden om fyra principer. 1. Arbeta på djupet – sätt dig verkligen in i det du gör. Låt hjärnan arbeta. 2. Omfamna tristess -– djup koncentration kan vara riktigt tråkigt innan man har bemästrat det. 3. Sluta med sociala medier – det här är epicentrumet för ett grunt liv. 4. Ta bort det grunda – mejl, onödiga samtal och möten. Telefonen är död för att jag har stängt av den och jag tackade nej till wifi-koden. Jag har bestämt mig för att ge deep work ett försök. Jag isolerar mig, inga distraktioner, inga pling från internet. Nu ska vi se om kreativiteten flödar.
Fyra timmar senare har jag skrivit den här krönikan. Första halvtimmen tittade jag på tåg och på människor som rastade sina hundar. Sen försökte jag hitta mönster i tapeten. Ett kort tag tyckte jag att elementet lät som början av en Sex Pistols-låt. Orden som i vanliga fall brukar ramla ur mina fingrar satt nu fastfrusna som tjälen på Dundret. Antingen är deep work inget för mig, ett barn av min tid, eller så har offline-professorn rätt. Jag har precis som alla andra blivit förstörd av samtiden och det enda kreativiteten räcker till är grunda spaningar. Båda alternativen ger mig ångest så jag slår snabbt igång telefonen och scrollar lite i flödet. Det känns genast bättre.