Varje år. Gnälliga gubbar hissar den blågula flaggan nästan demonstrativt, viftar mot halmgubbar och sprutar tändvätska på grillen. Ingen vet riktigt hur man ska fira, sägs det. Är det sill och potatis och sen gräddtårta. Spriten funkar inte som utväg då det är upp-och-hoppa och iväg till jobbet nästkommande morgon. Säger man grattis. Säger man tack Sverige. Visst är man rätt less på narrativet, det om att vi i Sverige inte har någon riktig identitet. Titta på norrmännen, säger folk exalterat och pekar på sjuttonde maj. Titta på alla andra hur de slår sig för bröstet.
Under förra veckan fick sig den svenska självbilden ytterligare ett slag i magen. På internet drog hashtagen #swedengate igång efter ett inlägg på sociala medier. Inlägget handlade om att svenska familjer inte bjuder in sina barns kompisar när det är dags för mat hemma. Istället får kompisarna snällt vänta på rummet tills familjen ätit färdigt. Det här är inte första gången samtalsämnet lyfts men skillnaden är att det den här gången verkligen tog fart. Diskussionen spred sig över hela världen, amerikaner förfasades över den svenska snålheten och tv-producenter bjöd in experter för att förklara fenomenet. Det första experterna enades om var att det var svårt att säga något om ursprunget till denna tradition. Det andra var att ingen visste om det verkligen var sant.
Samtidigt som allt det här händer, med nationaldagen som ska slentrianfiras och ett drev mot snåla svenska barnfamiljer, rullar ABBA igång med sina omtalade konserter i London. Det är ingen riktig comeback utan ABBAtarer. På stora skärmar kommer visuella avatarer av bandet leverera en hitkavalkad till sina trånande fans. Alltså så här: man har gjort digitala kopior och sen trycker någon på play och spelningen är igång. Po Tidholm skriver i en recension av premiären att det “är svårt att beröras när det inte är på riktigt”.
Den senaste tiden har jag äntligen kunnat sätta fingret på vad den nutida svenska identitetens essens faktiskt är och än en gång har ABBA visar varför de är våra bästa ambassadörer. Det är förmodligen inte sant att vi låter våra barns kompisar sitta svultna och ensamma i ett rum, men ändå känns det som att det kan ha hänt. Inte heller tror jag en sekund på att vi skulle vara sämre än många andra på att värna om vår historia. Tvärtom. Vi har midsommar och missade mästerskap. Men det som mest av allt förenar oss är just det, att vi aldrig missar ett tillfälle att ha åsikter om något som inte är på riktigt. Det är Sverige det. Grattis!