En stads utseende är en allvarlig sak men blir ofta påverkad av penningstinna särintressen, som får företräde framför det medborgerliga allmänintresset. När särintresset väl tillfredsställts får grävskoporna hacka sönder kulturarvet.
Så gick det med Luleå stads mittpunkt, korsningen Storgatan-Smedjegatan. Där låg de gamla affärsfastigheterna Fritz Olsson-husen, en sista rest av det gamla Luleås butiker längs Storgatan: spiktegelhuset från 1898 och hörnhuset uppfört 1929.
Knappast någon är glad över det nya, förutom politikerna som gav fritt fram för förfulningen av denna gamla Luleåmiljö. Nu fäller samma politiker populistiska tårar över att en gångtunnels graffitimålning inte får vara kvar, som den är mera omistlig än det som fanns på Storgatan.
Det finns andra exempel där det enskilda intresset och inte det allmänna får utforma stadsbilden. Örnsköldsviks store son heter Peter "Foppa" Forsberg. Är man stor i sin hembygd så får man göra som man vill. Så Forsberg har byggt ett stort, högt hotell i sin hemstad.
Tidskriften Arkitektur konstaterar att ingen annan medborgare i Örnsköldsvik skulle få bygga i samma läge, alldeles intill kajkanten med hela stadens hamninlopp för sina fötter. "Ett drömläge, ett privilegium", konstaterar Arkitektur.
Ingen skulle heller få bygga så fult, en fasad av billigt skivmaterial. Men det må vara, anser Arkitektur, som är mest upprört över stadsbyggandet, hur 14-våningarshotellet fick hamna just där det hamnade.
Alla kommuner har sin Forsberg, men ibland krävs det inte en stor son eller dotter. I en radiodokumentär kunde vi höra hur Bollnäs sålde sitt enda centrala torg, Brotorget, till danska exploatörer som skulle bygga en galleria. Bort åkte torget med Snoddas-statyn och nu återstår en grusöken, ty exploatörerna drabbades av finanskrisen.
Det torg som Bollnäs kommun sålde för 162 000 kronor fick den köpa tillbaka i form av en sandöken av en lokal nykapitalist för 4,3 miljoner kronor. Det lär kosta minst lika många miljoner till att återskapa det förlorade torget.
Så stadsbyggande är en alltför allvarlig fråga att överlåtas till kommunpolitiker.