Vi kunde inte missa Trästocksfestivalen

Det är torsdag eftermiddag. Jag och kollegan Sebastian anlände just till en grå, regnig och glesbefolkad Trästockfestival. Tråkiga förutsättningar. Men just nu känns det som att det inte spelar någon roll. Det var nämligen mycket, mycket nära att vi inte åkte hit alls.
Vi har ju inte direkt brist på festivalrapporteringar. Hittills har vi besökt Sweden Rock, Hultsfred, Kiruna, Meänfestivaali, Beach Party och Arvika. Och nästa respektive nästnästa vecka väntar publikfavoriterna PDOL och Luleåkalaset, den stora publikfavoriten i länet. Skulle något av detta strykas så var det just Trästockfestivalen. Men det gick inte. Helgens artistprogram var helt enkelt omöjligt att negligera.

Som förväntat spelar nästan bara svenska artister. I egenskap av gratisfestival måste gagerna hållas ner i mesta möjliga mån, och det är av naturliga skäl lättare att pengaförhandla med artister som inte behöver flyga över atlanten i första klass.
På dessa inskränkande villkor är det beundransvärt att arrangörerna ändå lyckas hålla en nationellt sett hög nivå på artisterna. Visst, miljonärer som Kent, Håkan Hellström eller Robyn är nog svåra att boka. Men det finns ju så mycket annat. Främst: det finns ju så mycket Anna.
Järvinen, alltså.
Hon Finlandsromantikern som släppte Jag Fick Feeling, ett av förra årets bästa svenska album. Hon spelar om en timme och det är festivalens självklara höjdpunkt. Sedan Markus Krunegård på samma scen, han som i sin tur släppte ett av detta års bästa album enligt en enig och superlativstinn kritikerkår. En stark inledning, i alla fall på pappret.
Luleåbandet Movits och den forne bodenbon Kocky som avslutar torsdagskvällen är också mycket intressanta. Movits släpper sitt efterlängtade debutalbum i höst. Kocky är en av Sveriges duktigaste och flitigaste producenter inom electronica och hiphop.

I bilen på vägen hit pratade jag och Sebastian om den gamla dokusåpan Wannabe i Tv3, där en viss skellefteåbo vid namn Funky Dan medverkade. Programmet gick ut på att vinna en av fem platser i nu-metalbandet Tribal Ink. Funky Dan vann platsen som sångare, fick släppa en skiva och åkte på Tv3-finansierad turné.
Dessvärre var Tribal Inks musik plågsamt dålig. Både jag och Sebastian såg förvisso dokusåpan, men bara för att få flabba åt bandmedlemmarnas pinsamma försök till att leva dekadent rockstjärneliv på små bykrogar och sjaskiga hotellrum.
Anledningen till att jag tar upp det här är att Funky Dans första band, Jupither, spelar imorgon. Jupither lät okej för sisådär sju år sedan. Sedan hände Tribal Ink och allt raserades för stackars Funky Dan. Han hånades av journalister i pressen. Han hånades av folket.
Jag hoppas verkligen att han, Skellefteås stolthet, revanscherar sig imorgon. Främst för min egen skull eftersom jag ska recensera spektaklet.