Men precis som när man som spelare mellan matcherna försöker stänga av och tänka på annat så ska den här texten också ut på en avfart. För tro mig, låter man inte hjärnan vila lite mellan urladdningarna så blir man galen. Vi tar en liten paus.
Musikern David Ritschard har tagit Sverige med storm. Killen som slitit arslet av sig med musiken under flera år, samtidigt som han jobbat heltid i dagligvaruhandeln och på Systembolaget, är nu på allas läppar. Ritschard gör något slags countryinfluerad och naken soul på svenska. Texterna handlar om livet i förorten, om proletariatet och citat “sånt som de flesta kan känna igen sig i”. Skivan “Blåbärskungen” har hyllats på kultursidorna, han är på omslagen i modemagasin och recensenterna kan inte få nog av den sköna snubben från Söderort. Tidningsrubrikerna pratar om de utsålda spelningarna och de otroliga streamingsiffrorna. Det ligger palmblad framför hans fötter och i en podd får vi följa när artisten stämplar ut från sitt 9-5-jobb för sista gången. Han är en stjärna nu. Skivkontraktet med det feta skivbolaget är signerat.
Musiken då, är den bra? Det är klart den är bra. Jag har lyssnat flera varv på skivan. Skrattat åt de finurliga formuleringarna och känt mina fötter stampa i takt mot golvet till synes omedvetet. Det är svinbra. Han är cool. Cowboyhatten: av! Men om jag har känt igen mig? Inte för fem öre. Det är då det slår mig. Dessa “alla” kanske inte handlar om ordets sanna betydelse utan snarare om människorna i den bubbla som något skämtsamt kan kallas för Södermalm. Eller i alla fall det geografiska område som vi här uppe definierar som söderut. Där kulturen och media bor. De som bestämmer vad som är på allas läppar. Kanske hade du som började läsa den här texten ingen aning om vem David Ritschard var. I just det finns något vackert men också något tragiskt.
När jag går in på Spotify stärks min tes. Låtarna från skivan “Blåbärskungen” är streamade ungefär 200 000 gånger. Samtidigt har norrbottniska Hooja med sina medryckande rapdiscolåtar över 1 000 000 uppspelningar på flera låtar. Och jag har inte sett Hooja på några galor eller på omslag. Jag säger inte att antal streams säger allt, men det säger något. I en skev naivitet trodde jag att stockholmifieringen av kulturen och medielandskapet inte var lika tydligt längre. Pyttsan! Det är det eländiga i kråksången. Det vackra är att vi klarar oss rätt bra här uppe ändå. På egen hand. Inget halvvägs Norrbotten.